Hans röst...

Hans underbara mjuka röst.
Skiftande mellan skånska och Henriks Gästriklands-dialekt.
Hans kloka, förståndiga och snälla sätt att prata.

Knivar i hjärtat, vad jag saknar att sitta vid köksbordet och prata med honom.
Vi kunde sitta hur länge som helst och bara prata om precis allt.
Hans funderingar om livet och framtiden.
Om djur och skog.
Om skola och jobb.
Vilka han älskade och saknade.
Om minnen.

Aldrig rastlös att få lämna bordet, när maten var uppäten.
Han njöt och uppskattade dessa samtal lika mycket som jag.

Över två år sedan vi satt så.
Kommer jag någonsin att förstå?

Nu sitter jag så med Tekla.
Nu är hon lika gammal, som han var, när vi satt så.

Jag gör likadant.
Spelar in våra samtal på röstmemon i iphonen lite då och då.

Jag älskar att jag har hans sparade.

Har inte klarat att lyssna på dom innan.
Men efter samtalet med Tekla vid middagsbordet ikväll, kände jag ett enormt behov, av att få höra hans röst.
Höra ett speciellt samtal, där han pratar om skolan och giftemål.
Kan dom samtalen utantill i mitt huvud.
Jag låg ofta i sängen och lyssnade på dom, efter han somnat på kvällen.
Log och fascinerades av min fantastiska onge.
Sen somnade jag gott, en stolt mamma.

Tekla pratade om samma saker ikväll.
Skolan och giftemål.

Jag hade glömt lite...
Hur han lät.
Men efter en minut eller så, så var jag två år tillbaka i tiden, och mindes allt.
Precis hur varenda bokstav lät i hans mun, var och när han tog nytt andetag.
Melodin i hans meningar.

Och sen knöt det sig i magen.
Händerna började skaka, och tårarna rinna längs kinden.
Huvudvärken trängde sig på direkt av spänningarna i kroppen.

Paus.

Jag kunde inte lyssna mer.
Herre min Gud, jag saknar honom så, det är så tomt utan honom.
Och jag skäms, att jag inte klarar att lyssna på honom.
Jag vill ju.
Det är min Tristan.

Om det bara inte gjorde så förbannat ont...