Borta!
Hon är det.
Hon är faktiskt borta.
Ni tror att hon är kvar.
Långt därinne någonstans.
Ni tycker er glimta till henne emellanåt.
Men nej, ni har fel.
Hon är borta.
Jag kände henne bäst.
Jag vet!
Hon är inte här längre.
Någon annan har istället tagit över hennes roll.
Någon som desperat försöker efterlikna henne.
Men allt är bara jävligt dåligt skådespeleri.
Och skådespelerskan är så trött nu.
Hur länge till ska hon orka?
Du känner bäst hjärtat, kan inte argumentera mot dig. Jag älskade den gamla Sophie och jag älskar den Sophie du är i dag.
SvaraRaderaKanske lika bra att den gamla Sophie är borta? Den nya Sophie kanske behövdes för att klara av att gå upp dag efter dag och genomleva det smärtsamma. Kanske hade det varit om möjligt ännu smärtsammare att vara den du var förr. Alla tankar och styrka till dig/ Rebecca
SvaraRaderaEn del av dig fattas, din älskade onge! Hur skulle du kunna vara densamma utan honom?!
SvaraRaderaLivets vägar formar oss till den vi var, är o blir men kom ihåg...det finns bara en Sophie! Oavsett vem du var, är o blir så älskar dina nära o kära dig <3
Tänker på er!
Kärlek o kramar <3 /Anna
Jag känner inte dig,kom in hit av en ren slump (finns slumpen?) googlade på aftonbladet och sökte efter en händelse från förra året....kom hit...och läser..när jag läser "Var är Sofie?" och känner hur den där extrema smärtan i bröstkorgen börjar växa sig stark och till sist pressar ut tårarna och jag börjar gråta. Jag gråter för din skull men också för igenkännandet av mig själv för många år sedan....du beskriver så korrekt, när man inte längre VET vem man är, alla andra tror sig veta men dom vet INGENTING....
SvaraRaderaSofie, först vill jag säga att jag är ENORMT ledsen för din ENORMA sorg och förlust av din son! <3 Jag har inte förlorat något barn men jag hade tre små barn när jag för 25 år sedan råkade oskyldigt ut för en mycket svår trafikolycka och skadades illa,stora delar av mitt skelett slogs sönder-ska inte gå in på det nu, men en oerhörd kamp och sorg som ingen trodde eller tyckte jag skulle ha, jag hade ju överlevt! Något år efter denna olycka började jag känna PRECIS som du uttrycker dig här "Var är Sofie?" man vet inte vem man är och till sist desperat försöker spela den man vet att man var...gör det man visste man tyckte var roligt då.... innan när saker och händelser var roliga...innan när allt var helt...Du frågar som jag frågade mig själv millioner gånger "hur länge ska man orka?" Man orkar på något sätt men man skavs och filas och huggen och grävd innifrån och ut.....och med tiden har man formats om på något sätt som man tycker är ok men man blir ALDRIG som förut! Jag kan inte bestämma hur du ska känna dig om en månad eller ett år eller om tio år därför vi är alla olika och vi sörjer olika och att förlora sitt barn är ju det allra värsta och jag LIDER med dig och försöker förstå din svåra trgedi och saknad av ditt älskade barn <3 som jag sa innan JAG har inte förlorat något barn men jag förlorade mig själv min kropp, min själ, min personlighet och jag har aldrig fått tillbaka mig själv-fastän många tror det, MEN såsmåningom växte en ny stark ödmjuk men sårbar kvinna fram, men det tog många år innan jag var där helt fullt ut och stabilt. För det går ju som en berg och dalbana ibland uppe ibland långt långt nere och iblan lagom utan känslor sen upp och ner upp och ner. Men fina sofie var rädd om dig och låt det göra ONT tllåt dig att vara knäpp det är normalt att man tror att man blir tokig riktigt tokig efter denna fruktansvärda förlust...din lille son! Hoppas jag inte gjort dig arg eller mer ledsen men jag var bara tvungen att som medmänniska skriva till dig! Önskar dig allt gott! jag heter Angela