En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 17 augusti 2013

Alltid tre och ett halvt...

Min älskade onge, snart har det gått ett år sedan jag pratade med dig.
Snart ett år sedan jag hörde din röst.
Sedan jag höll i dig och om dig.
Sedan jag rörde vid dig, vid ditt hår.
Ett år sedan jag hörde dig skratta och gråta.
Sedan jag hörde och kände dig andas.

Jag tittar på en bild av dig.
Mår illa, så ont det gör.
Du är alltid tre och ett halvt.
Växer inte mer.
Utvecklas inte mer.
Vi känner dig inte nu.
Vi känner dig då, som 3,5-åring!
Men 4,5-åringen Tristan har vi ingen aning om.
Det gör så in i helvetes ont.
Jag kvävs av saknaden.

Mitt hjärta, min lilla hjälte, mamma vet inte hur livet ska kunna fortsätta utan dig?
Jag börjar får riktigt jobbig panikångest, när jag inser mer för varje dag, hur tiden går och fortsätter utan dig.
Jag längtar varje dag tills vi är tillsammans igen.
Det är det som får mig att fortsätta andas just nu, jag måste vara Teklas mamma, även om hon får en trasig mamma. Det skulle du vilja. Du älskar ju din Tekla.
Sen, sen kommer jag till dig, min älskade älskade älskade Tristan!
Mammas bästaste onge!

4 kommentarer:

  1. Det skär i hjärtat att läsa, mina ögon tåras!!
    Brutalt o helt jävla fel, så fel!!
    Tristan ska va här, inte där!! Fel, så fel!!
    Önskar så innerligt att allting va bra igen, att Tristan va där han hör hemma...hos er!!
    Ett andetag i taget fina du, ett för Tekla, ett för Henrik, ett för alla nära o kära men framförallt ett för Tristan! Som du själv skriver, det skulle han vilja!
    Kärlek o kramar <3 /Anna

    SvaraRadera
  2. Orden räcker som vanligt inte till, orden blir så små och otillräckliga. Varje gång jag läser något du har skrivit hjärtat, så önskar jag att jag hade "ett svar" eller kunde komma med ord som fick dig att må mycket bättre. Otroligt frustrerande, sorgligt, smärtsamt och jobbigt att aldrig kunna hjälpa dig så mycket som jag önskar att jag kunde göra. Jag kan bara lova att alltid finnas vid din sida.

    SvaraRadera
  3. Så sant, våra älskade utvecklas inte mer, åldras inte, men vi tänker hela tiden hur det kunde ha varit om dom hade fått leva!
    Sebastian har också en trasig mamma!
    Vi kan inget göra åt det, kram Ewa ♥

    SvaraRadera
  4. Det gör sååå Ont Shophie..Ont Ont Ont...Att detta ofattbara skulle ske..Som du vet finns du varje dag i mitt hjärta..Styrka i massor..Kram/ christel

    SvaraRadera