Henrik har precis lämnat Tekla på dagis.
Hon gick glatt in för att vara med på fruktstunden.
Det är positivt.
Inskolningen går bra.
Men jag bröt ihop, när Henrik kom hem och berättade det.
Det är fel.
Det är fel barn på dagis.
Det ska vara september.
Henrik ska vara på jobb.
Jag och Tekla ska gå och lämna Tristan på förskolan.
På hans "nya avdelning", som han så stolt sa.
Sen ska Tekla och jag gå hem en stund, leka, fixa och dona.
Tekla ska äta lunch, sova middag, klockan ska bli ett och jag känner efterlängtat i magen att jag snart ska få hämta hem min älskling från dagis igen.
Jag ska väcka en trött Tekla, stoppa henne i vagnen och gå till dagis.
Där ska Tristan vara och le, när han ser mig, oss.
Han ska springa in i min famn.
Vi hämtar hans väska, han ber om en smoothie (alltid), och jag säger "vänta en stund"!
Sen vinkar vi hejdå och lämnar dagis.
Jag, med Tekla i vagnen och Tristan i handen.
Så ska det vara.
Men så är det inte!
Det blir inte så igen...
Fan, fan, fan!!!!
Skickar en stor kram.
SvaraRaderaMitt i allt detta, vad skönt att inskolningen går bra för Tekla! Efter mer än ett halvår på dagis gallskriker min 2-åring fortfarande varje morgon. Det tog många veckor innan han ens lämnade frökens knä. Vad skönt att ni i alla fall kan känna att Tekla har det bra och VILL vara där hon är, att ni slipper känna stenen i magen efter att ha lämnat ett gallskrikande barn. Jag kan ta det, men jag tror inte att ni hade kunnat göra det just nu.
Tänker på er varje dag, trots att jag inte känner er.
Kramar från Rydebäck!
Nei,sånn skulle det ikke vært....Tortur å ikke ha sitt inderlig elskede barn hos seg.
SvaraRadera<3 <3 <3 Bente
NEJ det är inte alls såhär det skulle vara!!! Fruktansvärda verklighet som ni tvingas leva i! Jag tänker på er flera flera gånger varje dag..lider med er.
SvaraRaderaStor kram..
Mia (medmänniska som slaviskt följer din blogg)
Nej, livet ska aldrig bli så här för någon familj. Livet ska inte slås omkull och lämna ett stort, svart hål av sorg och saknad. Men hur kan det då ändå bli så här?
SvaraRaderaÖnskar...önskar så innerligt att livet kunde bli som innan för er. Andas hjärtat,krama Tekla och Henrik och hitta ytterligare lite syre till nästa andetag.
All styrka, kärlek, tankar till dig och din familj. Livet är så orättvist och det är hemskt när mammor och pappor förlorat sitt barn. Tänker på er så ofta ofta! Många varma kramar Elin A
SvaraRadera<3 <3 <3
SvaraRaderaKram Jenny
Kramar om hårt hårt hårt!!
SvaraRaderaMassa pussar!!
<3 <3 <3 <3
// Krellan
<3 <3 <3
SvaraRaderaKram Jenny
Läst igenom din blogg idag. Egentligen borde jag inte skriva något, för jag vet inte vad jag ska skriva. Vad har jag för rätt att skriva något alls till dig? Rädd för att mina ord ska såra dig på något sätt. Men jag måste lämna ett spår från mig, för att visa att jag läst o då känt, fått ont i magen, fält tårar för din o din familjs skull. Rädd för att det skulle vara jag..
SvaraRaderaAllt detta kommer jag för alltid att bära med mig o inte ta ngt för givet.
Jag hoppas att en dag kommer då du kan le med hjärtat en gång om dagen, så småningom flera ggr i veckan o.s.v.
Stor styrkekram från mig (Jennie)
Åhhh vad jag önskar att det som du skriver kunde få vara sant, bara för en dag åtminstone!
SvaraRaderaDu är stark du kommer klara att gå ännu mer vidare. Det gör jävligt ont men för Tristan´s skull!
Gör så frunktandsvärt ont mitt hjärta gråter för dig/er!Gör så Ont att du ska behöva ha det så här!Tänker på er varje dag!Kramar om å om å om igen!/ christel
SvaraRaderaNä det va inte så här det skulle bli, det är fel, fel, fel!!
SvaraRaderaMassa kärlek o kramar <3 /Anna
Kramar om❤❤
SvaraRadera<3<3<3 / Ulle
SvaraRaderaSophie... Jag fick vetskap om din blogg igår, läste den igår kväll och har inte kunnat sova inatt. Det finns inte ord för hur jag lider med dig och din familj. Det ni upplever borde ingen människa i världen behöva uppleva. Jag önskar det fanns något jag kunde göra för att hjälpa, jag önskar jag kunde backa tiden...
SvaraRaderaTack för att du skriver, för att du orkar dela med dig, för att du får mig att inse att jag ska ta vara på varje dag och vara tacksam för vad den har att erbjuda.
Kram Malin
<3 / många kramar ulrika
SvaraRaderaOrd känns små, men skickar lite styrka.
SvaraRaderaVarje dag! Kram
Smärtsamt, sorgligt, ofattbart och orättvist... Mina tankar är hos dig Sophie och din familj... ❤
SvaraRaderaMånga, många kramar! <3
SvaraRaderaVet att inget blir som det ska.......förstår att det är omänskligt jobbigt.....känner med dig varenda minut, varje sekund.....tårar trillar igen.....för att jag älskar dig sophie, för att jag så innerligt i djupet av hjärtat önskar att detta aldrig hänt......finns ingen önskan stor nog för detta.....detta går bortom de känslor vi vanligtvis känner......
SvaraRaderaFörsök se ljuset i Tekla och Henrik och alla dina nära...jag vet att inget kan läka dig och att endast tiden kommer att göra det lättare att leva med, och så får det ju vara....du är så stark, modig och underbar där inuti så du kommer att klara detta men tills att det känns uthärdligt så finns alla här för att bära dig lite så du orkar.....<3<3<3<3<3 Jag har sagt det förut, jag säger det igen och jag tjatar säkert men jag är här, alltid, ett sms bort, ett samtal och så är jag där....och hjälper dig på det sätt du känner att du behöver....lyssna, städa, fixa, laga mat, leka med Tekla, handla, prata, vadsomhelst......