Ingen självklar känsla...

Det är många som försöker att trösta mig ofta med "Tristan är med dig alltid".
Det är förstås omöjligt att vara i närheten att förstå, när man inte upplevt en sån förlust själv.
Och tar inte illa vid mig av er, som försöker trösta, med dessa ord.
Jag vill bara försöka förklara, för det är nämligen ingen självklar känsla eller tro, när man upplever det jag tvingas uppleva.
Jag vet att orden är välmenande och att jag kanske kommer känna det så i framtiden.
Usch, jag hatar att skriva och säga det ordet(framtid).
Men just nu har jag så mycket smärta, ångest och skuld som sitter i vägen i mitt hjärta, min själ och i hela mig, att jag inte kan känna honom.
Det sliter sönder mig.
Men jag kan inte det.
Jag känner honom inte.
Allt det onda tar upp all plats i mig.
Och just nu klarar jag knappt att titta på bilder av honom, för det är alldeles för smärtsamt.
Jag pratar med honom varje dag.
Berättar hur mycket jag älskar och saknar honom.
Hur mycket han fattas varje dag.
Ber honom att hjälpa mig att orka.
Ber honom att fylla mig med sin närvaro.
Ett tecken.
Jag är öppen.
Jag vill känna honom.
Och en gång på alla dessa månader har jag känt honom.
En gång.
All ångest försvann, jag var fullkomligt lugn och harmonisk.
Jag kände honom.
Han var hos mig.
En endaste gång...
Ingen självklar känsla...
Det finns många ord som jag inte kan använda.
Dom är för overkliga.
Gör för ont.
Handlar inte om förnekelse, mer om att det inte bearbetats än (om nånsin?) Dessa bland annat.
• Begravning
• Grav
• Änglabarn
• Änglamamma
Det betyder inte att jag tar illa upp om andra använder dom.
Det betyder att jag är fortfarande på spåret, måndagen den 24 september.
Jag har precis förlorat mitt barn.
Tåget körde på honom.
Där är jag.
Inte längre.
Mitt barn har just dött...