Kan inte förstå...

Kan inte förstå, att du är borta.
Kan inte förstå, att jag inte kan hålla om dig.
Kan inte prata med dig, om alla dina funderingar.
Kan inte lyssna på dig, när du leker på ditt rum.

Jag kan inte förstå.

Kan inte förstå, att jag inte ska tjata på dig om tandborstning fler gånger.
Kan inte förstå, att du inte kommer in på morgonen fler gånger och kryper ner under mitt täcke.

Kan inte förstå.

Jag ska inte hämta dig på dagis fler gånger.
Dina kompisar växer, men inte du.
Jag kan inte förstå, att du för alltid bara blir 3,5 år.

Jag förstår inte.

Jag förstår inte, att du är borta.
Mitt barn?
Som jag älskar mer än livet självt.

Jag förstår inte.
Hur kunde det bli såhär?
Mitt bröst bränner av saknar efter dig.
Jag är trasig utan dig.

Tristan, min älskade onge - du var hela mitt liv.

Och jag kan verkligen inte förstå...


Jag älskar dig, mitt älskade underbara barn.
Jag blir aldrig densamma utan dig.
Världens finaste Tristan.


Mamma längtar desperat efter dig.

Massage hos Ulrika.

Ulrika, en för mig främling, skrev ett mail till mig för några veckor sen.
Hon ville ge mig en gåva.
Göra något för mig.
Hon hade hittat till min blogg och kände med mig.
Hon jobbar som hudterapeut på Slottsplatsens Hudvård i Landskrona.
Jag har så svårt för att ta emot...
Men jag blev så rörd, av hennes sätt, omtanke och medmänsklighet, att jag kunde inget annat än att tacka ja.
Så idag har jag varit iväg med min ömma, spända, onda kropp och fått en riktigt härlig massage av Ulrika.
Nu sitter inte längre mina axlar uppe vid öronen.
Rygg, nacke, armar, händer, huvud och ansikte fick en ljuvlig massage.
Minns inte när jag var så avslappnad i kroppen senast.
Kändes som jag gick därifrån med en ny kropp.
Favoriten var absolut ansikts och huvudmassagen. Där sitter mycket mer spänning än man tror.

Jag är stolt över mig själv idag.
Jag tog emot.
Det är så jag tänker nu.
Jag vilar i era händer.

Ulrika, mitt varmaste tack - det var fantastiskt skönt!

Kram Sophie

Så jävla trött...

Jag är så jävla trött på att ha såhär förbannat ont.
Jag är trött på att kämpa och orka.

"Jag förstår inte hur du överlever, Sophie? Jag skulle inte överleva utan mina barn"

Det gör jag inte heller.
Jag överlever inte utan honom.
Jag lever inte.
Jag är inte död heller.

Jag är tvingad att leva.
Jag får inte dö.

Jag vill inte dö.
Jag vill bara inte leva utan honom.

Livet - fy fan

När ni andra kramar era barn godnatt på kvällen, och släcker lampan, släcker jag hans ljus och säger godnatt till en bild.

Det är inte ert fel, ni ska njuta av det!
Det är bara jävligt och brutalt för mig.


Och jag är så jävla trött...

Överleva...

Jag vet att ni är många som tänker på oss och undrar hur vi har det.
Jag vet att ni blir oroliga, när jag inte skrivit i bloggen, orkat svara på mail eller sms.
Jag vet också att ni inte begär det eller väntar er det av mig.

Ofta.
Många ord.
Tankar.
Så mörka.
Så smärtsamma.
Kan inte sägas högt.
Kan inte skrivas ner.
Jag orkar inte.
Jag kämpar med att fortsätta att andas.
Jag försöker desperat bara att överleva detta...

Jag hör er.
Tack❤

Emma

Vi vet, du och jag.
Vi känner.
Vi förstår.
Ensamma tillsammans.
Trasiga tillsammans.
Hand i hand.
En i två.
Emma - i mitt hjärta, i min själ alltid.
Du och jag❤

Min Alexandra - Solens Gåta

Min älskade vän, idag skulle du fyllt 36 år.
Idag samlade jag kraft och orkade åka till din plats.
Jag sjöng din låt för dig. Spotify, Thomas Di Leva - Solens Gåta
Tände ljus och lämnade blommor. (Ledsen för tulpanerna, men det är ont om solrosor i februari, som du vet)
Sist jag var hos dig hade jag Tristan med mig.
Han stod sidan om mig, hand i hand och pratade med dig.
Nu, när han inte är hos mig längre, hoppas jag att han är hos dig.
Gode Gud, låt det vara så.
Han kan "happy birthday", så stolt att han kan engelska.
Han har säkert sjungt den för dig hela dagen.
Jag hoppas, önskar och ber att det är så.
Att ni är tillsammans.
Jag fattas er varje sekund.
Och längtar tills vi alla kan vara tillsammans igen.
36 år idag.
Snart 14 år utan dig.
Och jag fortsätter att sakna min bästa vän...

Mörkret...

Idag har mörkret hållt mig riktigt hårt i sina svarta klor.
Levande död.
Kämpande mellan ljus och mörker.
Ångest, så brutal att det inte finns ord som kan beskriva.
En vilja om att få vara med båda sina barn.
Få hålla båda älsklingarna i min famn.
En önskan som är omöjlig.
Hopplöshet.
Och totalt jävla mörker...

"Now the World Is Gone
I'm Just One
Oh God,help Me
Hold My Breath as I Wish for Death
Oh Please God Help Me

Darkness
Imprisoning Me
All That I See
Absolute Horror
I Cannot Live
I Cannot Die
Trapped in Myself
Body My Holding Cell"

Billeberga-föräldrar!?

Ja, jag sitter på mycket känslor nu...
Ja, jag har väldigt lite tålamod vissa dagar.
Ja, jag blir sjukt lätt frustrerad och irriterad vissa dagar.
Svårt att veta vart man ska göra av den där ångan, när kastrullen kokar över.

Idag får kanske somliga i byn ta smällen...
Inte för jag vet några namn.
Inte för att jag dömmer någon eller använder min blogg för att hänga ut någon.

Men nu är jag bara så sinnesjukt trött på att aldrig få lugn och ro.

Ja, vi bor vid skolan.
Perfekt ställe att hänga på om kvällarna, för dagens tonåringar som får för lite stimulans och har för få fritidsintressen.
Eller är det kanske deras intresse?
Hänga på skolan och försöka sparka sönder fritids förråd?
"Vadå, det är väl jättekul"
Får dom sparka på väggar och dörrar hemma också?

Det är i alla fall jättekul att ligga och försöka sova, medans man lyssnar på det sparkandet!

Något annat som är otroligt rogivande i denna byn, är de ungdomar som kör runt i sina bilar och epa-bilar och "börnar" (vet inte ens om de heter så). Gärna i rondellen på skolan eller skolans parkering, eller på det som kallades "plattan", förr i alla fall!
Det är också skönt att försöka somna till.
Nä, dom kör inte bara omkring där. Dom kör även runt i byn, alldeles för fort, blinkar inte när dom ska svänga osv...
Har sett hur mycket som helst.

Föräldrar, vet ni var era barn, tonåringar är om kvällarna?
Vet ni vad dom gör?

Det är inte ok att bränna igenom byn i 100-150 km/h!

Är det bara jag som får tokspel på detta, eller?

Så, där lättade vi lite på trycket...

Envis liten böna...

Tekla testar oss rejält nu, speciellt med sömnen.
Både middagsvilan och till kvällen.
Förkylning och sex tänder på gång underlättar förstås inte heller.
Men mycket är just nu bara envishet.


"Är det här, man drar ner sladden till babymonitorn, så att ni inte ser vilket bus jag har för mig härinne?"

Efter 40 minuters kämpande sussar hon äntligen.
Hon behöver det.
Hon är trött.
Vägrar bara inse det själv och ge upp.
Vi behöver det.
En paus.
Få vila lite själv.
Jag hade tidigt samtal imorse. Går ju på samtal fortfarande, oftast två gånger i veckan.
Mycket behövligt och jag trivs så bra med min samtalsterapeut, hon är fantastisk - ärlig, rakt fram, mjuk, och varm. Hon gör sitt yttersta för att hjälpa mig. Och jag känner mig fullkomligt trygg med henne.
Men jag är helt slut efter ett samtal.
Hon har hittat en behandling, som jag ska få prova. Berättar mer om den sen, nu ska jag försöka slappna av (sobril) och vila en stund.
I eftermiddag kommer älskade Emma med guldklimpar och håller hand en stund❤...

Livet...

Varför?
Varför Tristan?
Varför MIN älskade onge?
Det finns inga svar.
Det vet jag.
Det finns ingen mening.
Det vet jag.
Det är livet.
Och det är för jävligt!
Livet är skit.
Jag vet allt det där härliga som finns att njuta av i livet.
Det går bara inte att göra det utan honom.
Det går inte att göra, med all den smärta jag bär.
Det går inte med de skräckbilderna på min näthinna.

Jag får fortsätta att låtsas, kämpa och överleva...
Leva med Tekla.
Det är det hon behöver och förtjänar.

Men det är bara en sak jag längtar efter nu...

Ingen självklar känsla...

Det är många som försöker att trösta mig ofta med "Tristan är med dig alltid".
Det är förstås omöjligt att vara i närheten att förstå, när man inte upplevt en sån förlust själv.
Och tar inte illa vid mig av er, som försöker trösta, med dessa ord.
Jag vill bara försöka förklara, för det är nämligen ingen självklar känsla eller tro, när man upplever det jag tvingas uppleva.
Jag vet att orden är välmenande och att jag kanske kommer känna det så i framtiden.
Usch, jag hatar att skriva och säga det ordet(framtid).
Men just nu har jag så mycket smärta, ångest och skuld som sitter i vägen i mitt hjärta, min själ och i hela mig, att jag inte kan känna honom.
Det sliter sönder mig.
Men jag kan inte det.
Jag känner honom inte.
Allt det onda tar upp all plats i mig.
Och just nu klarar jag knappt att titta på bilder av honom, för det är alldeles för smärtsamt.
Jag pratar med honom varje dag.
Berättar hur mycket jag älskar och saknar honom.
Hur mycket han fattas varje dag.
Ber honom att hjälpa mig att orka.
Ber honom att fylla mig med sin närvaro.
Ett tecken.
Jag är öppen.
Jag vill känna honom.
Och en gång på alla dessa månader har jag känt honom.
En gång.
All ångest försvann, jag var fullkomligt lugn och harmonisk.
Jag kände honom.
Han var hos mig.
En endaste gång...
Ingen självklar känsla...
Det finns många ord som jag inte kan använda.
Dom är för overkliga.
Gör för ont.
Handlar inte om förnekelse, mer om att det inte bearbetats än (om nånsin?) Dessa bland annat.
• Begravning
• Grav
• Änglabarn
• Änglamamma
Det betyder inte att jag tar illa upp om andra använder dom.
Det betyder att jag är fortfarande på spåret, måndagen den 24 september.
Jag har precis förlorat mitt barn.
Tåget körde på honom.
Där är jag.
Inte längre.
Mitt barn har just dött...

En mycket speciell träkista...

Länge har jag velat ha en sån...
En vacker brudkista, träkista eller america-koffert...
Har aldrig haft plats till en i mina små lägenheter.
Har aldrig hittat den perfekta.
Nu har jag hittat en.
På blocket, pappa och Henrik hämtade den i Trelleborg i helgen.
Den är perfekt.
Så vacker.
Jag älskar den.


Det får dock ett annat syfte än det jag önskat, när jag tänkt på en genom åren.
Nu ska den få innehålla Tristans viktigaste saker.
Det som jag inte vill packa ner i lådor, när vi flyttar.

Hans sopbil, som han bytte mot napparna.
Hans radiostyrda dumper, som han sparade pengar till själv, sålde några av sina gamla bilar på loppis, för att kunna köpa. Minns hur stolt han var i affären, när han betalade den själv och berättade för affärsägaren.
Hans täcke och kudde ska få ligga där.
Favoritkläderna och Thomas Tåget-pyjamasen.
Hans älskade böcker och småbilar.
Allt materiellt som är Tristan.
Allt det viktigaste.

En speciell plats i det nya hemmet ska den få.
Så att jag kan titta, känna och lukta, precis när jag behöver och känner för det.

Mammas bästaste onge, aldrig trodde jag väl att jag skulle behöva packa ner dina saker på detta vis?
Flytta!!
Utan dig!

Om du ser mig och hör mig, mitt hjärta, så snälla hjälp mamma att klara detta.
Lova att du flyttar med oss.
Älskade älskade Tristan, flytta med oss...