Ingenting är självklart.
Att planera fungerar inte, känslorna just här och nu som styr.
Men vi andas.
Vi biter ihop.
Vi kämpar.
Trots att granen köptes och flyttade in i torsdags, fick den ljus och kulor först idag.
Men här är inte en tomte framme, eller några julgardiner uppe.
Julkartongerna har stått i tvättstugan sen början av veckan.
Men det går bara inte.
Klarar inte att plocka ur hans tomtar.
Hans "fula" stearingrisar han fick förra julen av grannen (förlåt Ann-Christine, men dom är inte granna). Han fick välja vilken tomte han ville hemma hos dom, och då valde han två runda, röda stearingrisar.
Dom stod på hans bord hela julen och som han älskade dom.
Han ville inte packa ner dom, när julen var slut.
Men jag lovade att vi skulle ta fram dom nästa jul igen.
Nu är det nästa jul.
Och han är inte här.
Jag borde såklart ta fram grisarna ändå.
Men har inte kunnat förmå mig.
Kanske imorgon.
Eller övermorgon.
Kanske kommer det fram nån tomte också, kanske inte.
Det spelar liksom ingen roll i år.
Vi kämpar för Tekla, och hon har fått sin gran.
Hon älskar den.
Det är mer än tillräckligt för henne i år.
Vi kräver inte mer av oss själva just nu.
Vi tackar för alla former av julhälsningar.
Dom värmer.
Vi önskar förstås detsamma till er, - en fridfull jul.
(Men jag ska inte ljuga, låtsas eller förneka. Ni vet ju att ni får sanningen av mig. Någon fridfull jul får vi inte, det är vi medvetna om. Men vi ska andas, vara omgivna av vår kärleksfulla familj, vi ska dela ut klappar till barnen och äta gröt. Tekla ska få sin jul som 1-åring)
Kram från en trasig mamma
