Henriks dag idag.

Idag är det Henriks födelsedag.
Men inget är som förut.
Vi firar, med sorg i blicken.
Vi försöker le.
Sjunga "vi gratulerar"!
Äta tårta och öppna presenter.
Men dessa dagar är inget kul längre.
Men vi gör det ändå.
För så ska man ju göra.
Barnen tycker ju att det är kul.
Älskade Tekla och Erik, som ville sjunga "midnatt råder, tyst det är i husen" istället för "vi gratulerar"!
En ganska bra idé faktiskt!

Grattis min älskade Henrik på din 33-årsdag.
Och tack för beslutet vi tog igår.
Det är fint att se framemot.
Det gör jag faktiskt.

Tack Malin, Danne, Erik, Mamma och Pappa, som tog oss igenom denna kvällen.
Tack alla underbara vänner, grannar och familj.
Ni är guld värda.

Fy fan, säger jag!

Så arg att blodet kokar!
Och ja, jag måste tala i gåtor.
Jag får inte säga vad jag tycker och tänker.
Det spelar ingen roll att det är MIN blogg.
Tänk om jag skulle trampa någon på tårna?
Nä, en sak ska ni veta!
Man får absolut inte tycka och tänka vad man vill.
Då blir det ett jävla liv.
Eller inget liv alls, man kanske glöms bort lite.

Åh, så frustrerande!
Vill bara skrika åt hela världen.

Jag sitter fast i kedjor, med silvertejp på munnen.
Så jävla väluppfostrad och full av respekt hit och dit!

En dag spricker det.
Grytan kokar över.
Explosion.
Kedjorna faller till golvet och silvertejpen rivs bort.

Då jävlar ska ni få höra min sanning från hjärtat om människor, saker och ting!

MIN syn på världen, människor, barn, värderingar, om rätt och fel, familj, kärlek och vänskap.

Tills dess får jag väl vara en duktig, väluppfostrad tjej, hålla truten, le och låtsas som ingenting.

Och fy fan, jag känner det redan komma...
"Vem är det som gör henne arg? Har jag gjort nåt fel?
Bla bla bla...
Nä, ni kan släppa det, de som gör mig allra argast just i denna stund läser nog inte bloggen.
Och om det är så, så är den ändå för dum i huvudet för att fatta vad det handlar om!

Oops, var jag ouppfostrad nu?

Tekla önskar...

Tekla fyller snart 2 år...
Hon vet att man får presenter då.
Och frågar man vad hon önskar sig, svarar hon "leksaker"!
(Suck, stackars barn, finns ju knappt några på hennes rum) NOT!
Men det hon mest av allt önskar sig är denna lilla gosiga kompisen!


Hur kan hennes pappa säga nej?

Bloggen är kvar...

Älskade, underbara människor som mailat och sms:at.
Förlåt att jag gjort er oroliga.
Inte min mening att panik-stänga bloggen, utan att berätta det för er.
Jag skulle aldrig försvinna för gott sådär bara, utan att säga något till er.
Tack för att ni finns och tack för att ni bryr er.
Tack för all er kärlek och omtanke.
Jag är överväldigad.

Bloggen ska inte läggas ner.
Behövde bara en paus.
Försvinna lite.
Det blev för svart.

Det är fortfarande för svart.
Men mitt huvud kokar över, om jag inte får skriva.
Däremot funderar jag på hur mycket mörker människor orkar läsa?
Kanske skulle jag låsa bloggen eller vissa inlägg och skicka lösen åt dom som vill läsa?
Eller kanske skriva varning i rubriken?

Min vardag fungerar väldigt dåligt just nu, och om ni trott att jag pratat mörker innan...är det ingenting om hur svart min insida och värld är just nu...

Än en gång, tack för allt stöd och kärlek❤

Ingen lust...

Går inte framåt...
Snarare bakåt...
Blir inte bättre...
Snarare sämre...

Mer mardrömmar.
Mer ångest.
Mer panikångest.

Läkarbesök igår, min underbare läkare som gör sitt allt för att hjälpa mig.
Panikångest i väntrummet.
Fruktansvärt, skakade, hackade tänder och fick inte luft.
Fick hjälp av sköterska och min läkare.
1 h och 10 min var jag inne hos honom.
Det där är att ta sig tid att lyssna och vilja hjälpa.
Han svarade på mina svåra, tunga frågor, som ingen annan vill svara på.
Nu vet jag.
Det gör ont.
Men jag vet, det behövde jag.

Status just nu:
Höjning till maxdos på antideppen, fortsatt sobril morgon, middag, kväll + extra när det behövs och ny sömnmedicin i hopp om att få sova längre utan att vakna hela tiden av mardrömmarna.
Hemläxa, samma som vanligt, som inte funkar - gå en liten runda ute, alldeles ensam.

Life sucks!

Jag ligger back i bloggen, jag ska visa Teklas sommarlov i bilder! Hon har så underbara människor runt sig.
Hon har haft ett fint sommarlov, även om vi inte klarat att åka nånstans. Lekt med alla sina kompisar som kommit hit, bad i poolen, glass och sena kvällar.
Ska visa.
Sen.
Orkar inte nu.

Är ledsen, energilös och samtidigt otroligt upprörd och arg på människor som skapar onödig drama runt oss och blandar in oss i nån form av konstig konflikt, vi själv inte förstår!
Bort!
Finns inte plats för sånt!
Otroligt känslig och för ömtålig för sånt nu.
Finns bara plats för kärlek, lugn och ro.

Jag kommer hit igen, när jag är lite piggare och mindre upprörd...

Kanske...i alla fall...
Tappar lusten att dela med mig av mitt innersta, när jag är upprörd och besviken på människor.

Godnatt!

Alltid tre och ett halvt...

Min älskade onge, snart har det gått ett år sedan jag pratade med dig.
Snart ett år sedan jag hörde din röst.
Sedan jag höll i dig och om dig.
Sedan jag rörde vid dig, vid ditt hår.
Ett år sedan jag hörde dig skratta och gråta.
Sedan jag hörde och kände dig andas.

Jag tittar på en bild av dig.
Mår illa, så ont det gör.
Du är alltid tre och ett halvt.
Växer inte mer.
Utvecklas inte mer.
Vi känner dig inte nu.
Vi känner dig då, som 3,5-åring!
Men 4,5-åringen Tristan har vi ingen aning om.
Det gör så in i helvetes ont.
Jag kvävs av saknaden.

Mitt hjärta, min lilla hjälte, mamma vet inte hur livet ska kunna fortsätta utan dig?
Jag börjar får riktigt jobbig panikångest, när jag inser mer för varje dag, hur tiden går och fortsätter utan dig.
Jag längtar varje dag tills vi är tillsammans igen.
Det är det som får mig att fortsätta andas just nu, jag måste vara Teklas mamma, även om hon får en trasig mamma. Det skulle du vilja. Du älskar ju din Tekla.
Sen, sen kommer jag till dig, min älskade älskade älskade Tristan!
Mammas bästaste onge!

Tankar från sängkanten...

Jag är här.
Kvar.
Andas.
Överlever.
Har sååå mycket kärlek runt mig.
Så många fantastiska människor, som värmer mig varje dag.
Ändå är jag så svart inuti.
Ändå måste jag medicinera, för att kunna finnas till.
För att kunna ta ett andetag till och ännu ett.
För att komma ur sängen.
Försöker distrahera mig med trädgårds-arbete (det lilla som finns), bär-plock och saftning, också försöker vi inreda färdigt vårt nya hem, målar om gammalt och fixar och trixar.
Älskar att så mycket saker kommer från farmor & farfar, mormor & morfar! Så mycket mer själ, hjärta och betydelse i det då.
Ska visa er sen.
Har en riktigt cool sak, som jag fått av morfar.
Men ni kan få tjuvkika på en av mina nya favoriter nu, min jordglob, som jag fått av morfar. Den fick han i 50-årspresent, för många år sen. Visst är den underbar?


Också har jag fått en gammal tallrikshylla från farmor, behövs lite "snyggare" tidningar i den bara!


Imorgon ska vi fortsätta sätta upp lite hissgardiner och lampor i fönsterna, och en ljuskrona som Henrik spraymålat ikväll.
Före:


Efter:


Också har vi Henriks bror med familj nere på besök från värmland, så det blir mycket kusin-mys också.

Nu ska jag försöker utesluta surret av negativa och destruktiva tankar i mitt huvud, trycka på stopp-knappen.
Andas in genom näsan, ut genom munnen. Sakta, igen och igen...

Nope, allt min hjärna vill är att tänka på, oroa sig över och få panik på är gravstenen...
Ja, den är på gång.
I princip färdig.
Lite som ska färdigställas nästa vecka.
Jag är rädd.
Nervös.
Panikslagen över att behöva läsa hans namn på den.
Samtidigt har jag panik över att han inte har nån sten än.

Mitt lilla hjärta, nu ska jag sova, med din snutte hos mig som varje kväll.
Måste sova...
Andas in din snutte och sluter ögonen...

Sms och mail!

Också ett litet tillägg:
Senaste veckan har jag haft mycket ångest och panik-ångest på morgonen och kvällarna, det har lett till extra medicin, och jättedålig sömn, som leder till att jag knappt har en aning om vilka eller vad jag svarat på för sms eller mail!
Ni är inte ignorerade.
Min hjärna är slut.
Är det nåt viktigt ni behöver ha svar på osv...så skicka igen...och igen...
Till slut kanske min hjärna hänger med!
Godnatt!

Ångrat mig - saftandet fortsätter!

Ok, jag har ångrat mig!
Att göra saft är min grej just nu.
Min terapi!
Behövde bara pausa lite, men nu är jag redo igen.
Imorrn ska vi ut på blåbärs-jakt i skogen, förhoppningsvis blir det till att göra rårörd blåbärsdricka på söndag. Har dock läst att det är dåligt blåbärs-år i skåne i år:-(

Men i alla fall, jag har ändrat mig, är det någon som har rabarber, vinbär eller krusbär kvar i sin trädgård tar jag tacksamt emot detta för en billig slant!
Är även sugen på att prova att göra äpplesaft, när äpple-säsongen drar igång, så använder ni inte alla era äpplen då, vet ni vem som gärna tar emot!









Jaaa, ni får kalla mig "safta-käääringen från byn"!!
Det är väl ett gulligt smeknamn!?
Kanske skulle jag ha ett litet saft-stånd här ute vid staketet?
Hm...tåls att tänkas på...

Spontan-besök av en guldklimp!

När jag var ute och rensade ogräs (terapi, snart rensar jag gräset också) kom Henrik ut i trädgården och sa "Sebbe ringde och undrade om vi var hemma?" Han kommer om tio minuter!
Mitt hjärta tog ett extra skutt!
Fina fina Sebbe, som bor på en speciell plats i mitt hjärta.
Ses alldeles för sällan nu.
Men de stunder vi ses, tar vi vara på och det känns som vi aldrig varit ifrån varandra.
Så skönt att han och Henrik också "hittat" varandra!



Tack älskade Sebbe, för spontan-besöket. Du fyllde på med ljus och kärlek i våra hjärtan och själar.
Betyder så mycket mer för oss, än du någonsin kommer att förstå.

Ikväll kom detta sms från honom:

"Tack ska ni ha! Att träffa er är som att möta något av metall i en värld av plast. Något verkligt. Ett grundämne, hårt, vackert, glänsande, starkt och ärligt. Tycker om er väldigt mycket! Ska inte dröja så länge till nästa gång! Kramar
(Kanske konstigt skrivet men det bara slank ur mig)"

Inte alls konstigt!
Bara vackert, gåshud och tårar av kärlek längs kinden.
Blev så rörd av orden, att jag frågade om jag fick dela med mig.

Sebbe - jag ler och tänker på poeten i dig.
Som jag sa - tar vara på honom!

Love you❤

September...

Snart kommer september.
Då blir Henrik 33.
Då blir Tekla 2.
Då har Tristan varit borta i 1 år...
Ett helt år, utan honom.
Fy fan!
ETT helt år.
12 månader.
52 veckor.
365 dagar.
Utan min älskling.
Fy fan, hatar min verklighet och mitt "liv"!

Aldrig

Jag vänjer mig aldrig, vid att du inte är här, min älskade älskade onge.
Jag blir trasigare för var dag som går utan dig.
Jag vaknar, tar på mig masken, spelar teater, för att Tekla ska få ett någorlunda normalt liv.
Inuti brinner jag upp.
Jag vill inte leva utan dig längre.
Kom tillbaka till mig, snälla Tristan.
Om du bara kunde komma tillbaka.
Då skulle allt bli bra.
Det onda skulle försvinna.
Och allt vara som vanligt igen.
Jag orkar inte mer nu, orkar inte vara utan dig mer.
Mitt lilla hjärta, mammas bästaste onge...