En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.
måndag 5 augusti 2013
September...
Snart kommer september. Då blir Henrik 33. Då blir Tekla 2. Då har Tristan varit borta i 1 år... Ett helt år, utan honom. Fy fan! ETT helt år. 12 månader. 52 veckor. 365 dagar. Utan min älskling. Fy fan, hatar min verklighet och mitt "liv"!
Älskade Sophie....jag satt i soffan nyss, säger till Nicke helt plötsligt "men det är ju inte sant, det är ju september redan nästa månad och ett år har snart gått sen Tristan dog...." Och så tar jag min mobil och går in på bloggen och läser detta.
Jag minns exakt varje sekund, känsla och panik jag fick när jag satt på jobbet och fick reda på vad som hänt. De chaufförer som kom in när jag skrek rakt ut och grät, de frågar regelbundet hur det är med er. Ett år har snart gått men det kunde lika gärna hänt förra månaden. Går inte att ta på tiden sen det hände, vi sörjer på samma vis än, vad gör då inte ni? Våra liv förändrades, ert försvann.
Oavsett hur många gånger jag har sagt det till dig eller skrivit det, ni är de mest fantastiska människor som finns, er kärlek till barnen är det starkaste jag sett någonsin sett och ni är kämpar som fortsätter ta nya andetag varje dag. Ni kanske inte ser er som kämpar, eller ens vill vara det, men maken till styrka har jag aldrig upplevt. Ni finns här av en mening vännen, jag önskar bara så innerligt att ni slapp ha så ont. Tristan väntar på dig, lovar. Love you
1år...jag kan inte förstå att det snart har gått ett helt år. Det känns som att allt detta hände nyss, känslan är den samma fortfarande. Men samtidigt är det så fruktansvärt länge sedan vi fick träffa och krama Tristan!
Vi tänker och saknar varje varje dag!
Vi saknar även er och hoppas att vi kan träffas väldigt snart!
kom in av en slump på din blogg när jag sökte på emdr. Har läst varenda inlägg och gråtit mig genom alla. Lider med er, ville bara egentligen skänka en tanke och mod till er familj.
Jag har varit där..fasat, haft ångest, svarta tankar inför den första årsdagen. MEN jag blev förvånad- det var inte så hemskt som jag hade föreställt mig- jag som inte trodde att jag skulle överleva den dagen men gjorde det. Jag var istället förvånad, hade ångest över att jag inte tyckte det var värre....men det tog inte två år som jag hade fått höra att skulle vara normalt för ett sorgearbete( och vad är normalt egentligen? ) för det tog 5-6 år innan jag inte föll i gråt varje gång de nämnde hans namn eller frågade nått.. Tänker på er och hoppas nått liknande för er! EJm
Älskade Sophie....jag satt i soffan nyss, säger till Nicke helt plötsligt "men det är ju inte sant, det är ju september redan nästa månad och ett år har snart gått sen Tristan dog...."
SvaraRaderaOch så tar jag min mobil och går in på bloggen och läser detta.
Jag minns exakt varje sekund, känsla och panik jag fick när jag satt på jobbet och fick reda på vad som hänt. De chaufförer som kom in när jag skrek rakt ut och grät, de frågar regelbundet hur det är med er. Ett år har snart gått men det kunde lika gärna hänt förra månaden. Går inte att ta på tiden sen det hände, vi sörjer på samma vis än, vad gör då inte ni? Våra liv förändrades, ert försvann.
Oavsett hur många gånger jag har sagt det till dig eller skrivit det, ni är de mest fantastiska människor som finns, er kärlek till barnen är det starkaste jag sett någonsin sett och ni är kämpar som fortsätter ta nya andetag varje dag. Ni kanske inte ser er som kämpar, eller ens vill vara det, men maken till styrka har jag aldrig upplevt. Ni finns här av en mening vännen, jag önskar bara så innerligt att ni slapp ha så ont. Tristan väntar på dig, lovar. Love you
Din vän Emilia skriver så fint! Tänker på dig så ofta. Kram ulrika ❤ ( hoppas vi ses snart, du är välkommen när som)
SvaraRaderaFinner inga ord...
SvaraRaderaVarm kram // Karin
Ofattbart..
SvaraRaderaKramar om, hårt❤
1år...jag kan inte förstå att det snart har gått ett helt år. Det känns som att allt detta hände nyss, känslan är den samma fortfarande. Men samtidigt är det så fruktansvärt länge sedan vi fick träffa och krama Tristan!
SvaraRaderaVi tänker och saknar varje varje dag!
Vi saknar även er och hoppas att vi kan träffas väldigt snart!
Love U!!
kom in av en slump på din blogg när jag sökte på emdr.
SvaraRaderaHar läst varenda inlägg och gråtit mig genom alla.
Lider med er, ville bara egentligen skänka en tanke och mod
till er familj.
Varm kram Anna
Jag har varit där..fasat, haft ångest, svarta tankar inför den första årsdagen. MEN jag blev förvånad- det var inte så hemskt som jag hade föreställt mig- jag som inte trodde att jag skulle överleva den dagen men gjorde det. Jag var istället förvånad, hade ångest över att jag inte tyckte det var värre....men det tog inte två år som jag hade fått höra att skulle vara normalt för ett sorgearbete( och vad är normalt egentligen? ) för det tog 5-6 år innan jag inte föll i gråt varje gång de nämnde hans namn eller frågade nått..
SvaraRaderaTänker på er och hoppas nått liknande för er!
EJm
Tänker på er och minns artiklarna i tidningen och hur ont det gjorde att bara läsa det där. Många varma kramar Elin A
SvaraRadera