Regnet öste ner.
Tre kom hem.
Jag, Henrik och Tekla.
Vår fjärde lämnad kvar i Lund.
Död.
Vår älskling liggandes på en säng i ett rum, på Lunds lasarett.
Ena snutten i handen, andra längs kinden och finduskatten på magen.
Vi var tvungna att lämna honom kvar.
Han levde inte längre.
Vi höll om honom.
Höll hårt i hans hand.
Klappade hans kind.
Pussade honom.
Han rörde sig inte.
Svarade inte mig.
Förstod inte vad som hände...
Skulle vi lämna honom där?
Ja, vi var tvungna.
Kändes som om någon slet ut mitt hjärta ur kroppen och stampade på det, på golvet till en blodig pöl.
Vi kom hem utan honom.
Utan vår fina pojke.
Vi skulle ju bara gå och handla...
Jag gick in på hans rum direkt, när vi kom hem och öppnade hans dörr.
Han hade stängt den, innan vi gick hemifrån, för att Tekla inte skulle ta i sönder hans lego.
Innan vi gick hemifrån, för att handla lite.
Bara handla.
K-special, ägg, mjölk, bröd och bananer.
Tristan handlade kanelgifflar.
Vi skulle bara handla, sen hem och äta kvällsmat.
Syster kom till oss.
Tekla somnade.
Vi fick sömnmedicin och somnade till slut utmattade av chock och förtvivlan.
Vaknade upp nästa morgon och vårt livs värsta mardröm började...
Än har den inte slutat...
Vår dag idag?
Vi är överväldigade, rörda och berörda av alla dessa människor som tänker på oss.
Lyfter oss och bär oss.
Fyller på vårt syre.
Mail, sms, blommor, men framförallt all kärlek nere hos honom.
Så många ljus.
Så mycket blommor.
Så mycket kärlek.
Överväldigande!
Orden börjar ta slut, jag är slut, så trött och det är dags att försöka sova.
Ni får dagen i bilder.
Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand.
Mest hjärtskärande idag, var när mosters älskade blev så berörd av stämningen, när vi började skicka upp rislamporna.
Han blev jätteledsen, skrek att han saknade Tristan.
Skrek efter Tristan.
Otröstlig.
Ett år äldre nu och försöker få ihop pusselbitar och förståelse i sitt huvud.
Kändes som någon stack en kniv i magen på mig.
Min älskade Erik.
Min älskade Tekla.
Jag önskar vi kunde skydda er från detta.
Tack alla älskade människor som finns för oss.
Sluta inte.
Vi behöver er.
Nu ligger jag nerbäddad, med hans snutte längs kinden, som varje natt.
Men idag behöver jag den lite extra.
Mammas och pappas bästaste onge, vi älskar dig och vi fattas dig varje sekund, som tiden går framåt.
♥Tänker på er♥
SvaraRadera/// Kristin
Din ord berör, det känns som om jag var där med er.
SvaraRaderaVar rädda om er.
Kram G
Så fint ni har gjort hos Tristan. Ni finns i mina tankar. Kram Elin
SvaraRaderaSå fint där är hos honom!!!Finner inga andra ord...Så rörande..ONT!!!Ger er all kraft ..Energi..som jag bara kan..Varmaste kramarna till er!!!Christel
SvaraRaderaDet knyter sig i magen, värker i mitt hjärta, tårarna rullar längst mina kinder...
SvaraRaderaJag finner inga ord...jag tänker på er..tänker på underbara fina Tristan. Kramar Linda.
Finns inget att säga... Massa kramar och tankar till er <3
SvaraRadera❤❤❤❤ skickar massa kärlek ❤❤❤❤
SvaraRaderaUsch, här sitter jag och storgråter.
SvaraRaderaMina största och varmaste tankar till er. Ingen skall behöva genomlida det ni går igen.
<3
SvaraRaderaLinda
Sophie, Henrik och Tekla.
SvaraRaderaÄr så rädd att skriva nåt som sårar, eller berör er illa.
Men jag måste i alla fall få säga att mina tankar går till
er, varje dag. Vet att inga ord tröstar, men skickar orka
och styrkekramar i massor till er.
Mitt ljus brinner för Tristan.
Var rädda om er.
Kramar från Karin o Bert.
Tårarna rinner ner för kinden. Det gör så ont.
SvaraRaderaVarför??? Varför ska ni tvingas gå igenom detta???
Tänker så på er. Sänder många kramar /malinrj
Vet inte vad jag ska skriva. Har skrivit och raderat, skrivit och raderat. Beundrar ert sätt att "hylla" Tristan, ni verkar ha gjort en fin dag med mycket kärlek.
SvaraRaderaSå orättvist...
Varm kram från Karin
Kärlek o kramar <3 /Anna
SvaraRaderaAll min kärlek till dig och din familj!
SvaraRaderaDet gör så ont att försöka förstå varför någon enda människa ska behöva uppleva det som ni har fått göra.
<3 hjärtekram!
En klump i bröstet växte sig större och större hela dagen igår, det var som någon skrev tidigare att det kändes som att luften inte kunde komma ända ner i lungorna och så känns det även idag, jag känner sorg. Sorg för er fina familjs skull som tvingas leva i denna verklighet, sorg för vackra Tristan som rycktes bort alldeles för tidigt! Sorg..
SvaraRaderaDetta inlägg var så starkt och än en gång strömmar mina tårar. Jag somnade med kudden blöt av tårar igår och när jag läste detta inlägg i morse rann de över mina kinder igen. Så starkt, så målande, så gripande, så tragiskt.. Bilderna som spelades upp i mitt huvud när jag läste har jag burit med mig hela dagen. Trots allt det svåra och smärtsamma skriver du med sådan kärlek, ni verkar omges av otroligt vackra och fina människor vilket värmer mitt hjärta.
Stor varm kram
Mia
:´( Tänker på er ♥♥♥♥♥
SvaraRaderaOmfamnar er i mina tankar.
Från Malin
Där är så fint hos Tristan med alla ljus och blommor. Så fin sten med lyktan i. Men så fel att det ska vara så:(
SvaraRaderaIgår tände jag ett ljus i sjukhuskapellet i Lund innan jobbet. Tänker på er.
Många varma kramar Elin A
<3
Idag, liksom alla andra dagar det senaste året, kikar jag in till dig här på bloggen. Idag, liksom alla andra dagar finns du och din familj i mina tankar. Idag är första gången jag skriver till dig. Det var dax nu. I mer än ett års tid har jag följt dig och fått dela både din glädje och sorg. Tack Sophie! Dina ord har skänkt mig ro. Att se ett nytt inlägg har lugnat mig, hon är kvar, hon andas, en dag till. En dag till, i det som måste vara helvetet på jorden, har du, i din värsta tid, gett mig en gåva. Dina ord har skänkt mig tröst över att det går att överleva. Kanske inte leva riktigt ännu, men åtminstånde överleva. Jag drabbades av en sjukdom vid exakt denna tid förra året och även om jag överlevde så har jag inte riktigt känt att jag lever...inte ännu. Rädslan, skräcken och tankarna på om och hur min man och våra barn skulle komma vidare utan mig stör mig. Det är där du finns. Du andas, du skriver, du överlever. Tack.
SvaraRadera♥´ -an till er. Så fint men så fruktansvärt och tvärtom. ♥
SvaraRaderaTårarna rinner när jag läser din text, det gör fysiskt ont men jag kan inte låta bli. Vi tände ett ljus för Tristan hemma hos oss, förklarade för vår lille son att det var för pojke som leker bland molnen och stjärnorna. Han ville gå ut och se om han kunde se honom, så det gjorde vi. Vi vinkade och sa godnatt. Vi känner inte er och ni känner inte oss, men ert öde berör oss och vi tänker på er.
SvaraRaderaKram från Malin i Jönköping
Mina tårar faller ner för kinderna som alltid när jag läser din blogg...
SvaraRaderaJag beundrar dig och din styrka att kunna skriva som du gör... blandar sorg med så mycket kärlek...
Bilderna är så fina!! <3 Jag är glad i mitt hjärta att du har en sån fin fantastisk familj och så många fina vänner Sophie!!
Sänder MILJONER styrkekramar till dig fina fina vän!
<3 Från Jenny och Eliott <3
♥♥♥
SvaraRadera