Ljuset i tunneln?

Ser jag det?
Ljuset i tunneln?
Har jag hopp om en "normal" tillvaro igen?
Framtidstro?
Tunga frågor.
Luddiga och splittrade svar.
Nej, jag ser inte nåt ljus i tunneln.
Däremot ser jag i mitt mörker, mina ljus runt omkring mig.
Tekla är mitt ljus.
Henrik är mitt ljus.
Mamma, pappa, Malin, Danne, Erik, Martin, Mormor, Morfar, Greger är mina ljus.
Resten av vår familj i Värmland är vårt ljus.
Alla mina underbara vänner är mina ljus.
Alla mina bekanta och obekanta är mina ljus.
Men mitt största ljus, det som får mig att fortsätta att andas varje dag, är min tro, att jag en dag kommer att sitta med min älskade Tristan i min famn igen.
Tills dess måste jag överleva för Tekla.
Jag är hennes mamma också.
För Henrik.
Jag ska bli hans fru.
Precis som Tristan önskade.
Men nej, livet blir aldrig som vanligt igen.
Jag blir aldrig hel.
Kanske aldrig glad igen.
Men jag måste fortsätta att leva.
Med massor av hjälp.
Av familj, vänner, mediciner och terapi.
Jag vet inte hur framtiden ser ut för oss.
Vi fattas en i vår familj.
Nej, jag ser inte ljuset i tunneln.
Men jag ser överlevnad.

Hejdå Spjutvägen...

När vi flyttade från Spjutvägen, var mitt hjärta krossat över att behöva lämna huset sådär bara, när jag/vi inte alls var redo för det.
Packa ihop vårt liv, när livet var helt upp och ner.
Packa ner Tristans liv i kartonger.
Flytta utan honom.
Jag hade fullkomlig panik och var helt sönderstressad både fysiskt och psykiskt.
Tack o lov för all den underbara hjälp vi hade, av våra nära och kära.
Vi lämnade Spjutvägen och vårt liv där.
Vi har haft det fint där.
Tristan älskade att bo där.
Det är det som gör mest ont.
När vi flyttat allt och städat, gick Henrik och jag ut hand i hand och satte oss en stund ensamma på bänken på baksidan av trädgården.
Tårarna rann längs kinderna.
En stor klump i halsen.
Vi såg framför oss hur Tristan lekte i trädgården, hur han sprang på gräset, gungade, badade i poolen och lekte i sandlådan.
Hur han och jag satt och planterade våra pelargoner och hans jordgubbar.
Var vi hittade "Ödle-Tristan" och vart han tog farväl och släppte "Ödle-Tristan" fri igen.
Vi såg hur han matade igelkottarna under trädäcket med sina middagsrester och sen halvt dränkte dom med sin dricka.
Vi såg alla de gånger han suttit med sin älskade verktygslåda och snickrat.
Minnen.
Svåra att vårda, när vi så hastigt fick lämna.
Minnen förknippat med så svår smärta.
Jag glömde säga hejdå till Spjutvägen och området runtomkring.
Till alla de fina grannar och vänner vi fått där.
Jag glömde säga hejdå till er.
Vi bara åkte...
Förlåt, mitt huvud och hjärta är trasigt!
Snurrigt och virrigt!
Men jag vill att ni ska veta att jag uppskattar er.
Tack för er omtanke och kärlek för oss, under den mörkaste tiden i vårt liv.
En dag, när jag är redo kommer jag gående på Spjutvägen igen, vinkar, säger hej och småpratar en stund.
Idag gör det för ont...
Hejdå Spjutvägen❤

Idag sa jag ja!!

Så kom dagen...
Dagen då han gick ner på ett knä och frågade "Vill du gifta dig med mig?"


Jag sa ja.
Såklart.
Vi hör ihop.
Henrik och jag.
Jag litar på honom.
Han är min trygghet.
Jag älskar honom.
Han älskar mig.
Vi har ett tungt bagage.
Vi har burit det tillsammans länge, och vi ska fortsätta många år framåt att bära det tillsammans.
Tristan ville att vi skulle giftas.
Det ska vi.
För oss.
För våra barn.
För att vi hör ihop.
För att vi älskar varandra.
- Ja Henrik, jag vill bli din fru❤

Min Anna

Jag har en vän, som jag känt sen barnsben.
Ett hjärta av guld har hon.
Hon är en av mina närmaste och finaste vänner.
Ni vet, en sån där vän som alltid står vid ens sida.
Som alltid finns där.
Som alltid kommer när man ropar.
Jag litar på henne.
Hur många kan man verkligen säga det om egentligen, om ni tänker efter?
Men Anna, henne kan jag säga precis vadsomhelst till, det stannar hos henne.
Det är en fin egenskap.
Hon har många fina egenskaper.
Min fina vän, med ett hjärta av guld.

Anna, jag älskar dig och uppskattar dig.
Jag är lyckligt lottad som har dig som vän.

(vill bara att du verkligen ska veta det på riktigt, nu när jag inte har så mycket energi att vårda relationer med)

My head is a mess

Miljoner tankar och känslor surrar högljutt runt i mitt huvud.
Aldrig tyst.
Aldrig ro.
Jag är själens krigare.
Detta ständiga krig som måste föras mot ångest och skuld.
Mot saknad och längtan.
Hålet i hjärtat.
Klumpen i halsen.
Kniven som skär i bröstet.
Knytnäven i magen.
Alltid.
Alltid.
Ont.
Det gör ont hela tiden.
Aldrig ro.

Nej, jag har inget hopp om ro.
Om frid.
Om framtid.
Så långt fungerar inte mina tankar och känslor.

Jag har gått sönder.
Jag kan aldrig lagas.
Den viktigaste biten fattas.
Det är inget som syns på utsidan.
Det är insidan som är trasig och den kan aldrig bli hel igen.

Efterlängtad

"Mia" lämnade en fin kommentar i förra inlägget som fastnade hos mig.
(Ni lämnar alla fina kommentarer och ni värmer mig)
Hon blev väldigt berörd av en mening jag hade skrivit.
"Jag har längtat efter dig hela mitt liv"
Och jag kände, att jag behövde berätta mer om det.
Om precis hur efterlängtad Tristan var.
Redan när jag var liten, visste jag att jag ville bli mamma.
Jag älskade barn.
Hjälpte alltid till med andras barn, lekte med och passade dom på kalas, middagar, lekplatser, var barnvakt ofta, gjorde prao, praktik och annat på förskolor, skolor, kyrkans barntimme osv.
När jag var 15 år använde jag nionde klass båda terminer åt att göra en vagga till mitt framtida barn. (ni ska få se bild sen)
Jag fantiserade om hur min bebis en dag skulle ligga där och vaggas.
Jag läste barn och fritids-programmet.
När jag sedan gått ut gymnasiet växte min längtan efter barn.
Många fick höra mitt tjat och önskan om barn.
Och de flesta trodde nog att jag skulle vara bland dom första från vår klass, att bli mamma.
Så blev det inte...
Alldeles för många grodor, istället för prinsar på vägen.
Alldeles för många hinder.
Livet arbetade emot mig.
Men jag längtade.
Längtade efter min bebis.
Efter att få bli mamma.
Mitt kall.
Min stora önskan i livet.
Få bli mamma.
Tre missfall.
Förtvivlan.

Hela tiden arbetandes på olika förskolor, med härliga barn.
Som jag tagit hand om, lärt dom massor av viktiga och roliga saker, busat med, omfamnat, tröstat och gett trygghet.
Men inte min egen.

Så en dag...
Den 8 december 2008 klockan 04.55, låg det en liten nyfödd pojke på mitt bröst.
Tristan.
Namnet bestämde jag i tonåren, när jag såg filmen "Tristan och Isolde" första gången.
Vi tittade på varandra.
Tristan och jag.
Kärlek vid första ögonkast.
Jag hade blivit mamma.
Stolthet.
Han kom till mig, till slut!
Jag blev hel.
Mitt liv fick en fullständig mening.
Jag kände en lycka ända in i djupet av mitt hjärta, för första gången i mitt liv.
Han räddade mig.
Min Tristan gjorde mig hel.
Han är det bästa av mig.
Så var det.
"Jag har längtat efter dig hela mitt liv"

Sju och en halv...

Jag kan verkligen inte förstå att jag har överlevt snart åtta månader utan dig.
Jag förstår inte.
Du är inte här.
Min älskade Tristan, jag har så ont utan dig.
Jag saknar dig.
Det är outhärdligt.
Jag saknar att hålla om dig.
Jag saknar att höra din röst.
Jag saknar att höra dig kalla "maaaamma" det högsta du kan.
Jag saknar att göra "köttabullar" åt dig minst två gånger i veckan.
Jag saknar att tjata på dig, att du ska gå och kissa, när du står och kniper och hoppar nervöst av kissnödighet.
Jag saknar att sitta i soffan på kvällen och hålla din hand, "fjela" lite på dina underbara fingrar.
Jag saknar att ha ditt huvud mot kind, så att jag kan känna ditt mjuka hår och andas in din ljuvliga doft.
Jag saknar att prata med dig, svara på dina frågor.
Jag saknar att titta på Blixten och Herbie.
Jag saknar att bygga lego med dig.
Jag saknar att leka med alla dina bilar varje dag.
Jag saknar att ligga hos dig i sängen och läsa godnattsagor.
Jag saknar att lyssna på dina låtar hundra gånger om dagen.
Jag saknar att höra dig säga "aj lab jo" till mig.
Oh herregud, vad jag saknar dig!

Såhär ska livet inte vara.
Du skulle vara hos mig.
Jag har längtat efter dig hela mitt liv.

Min älskade onge - hur ska jag kunna fortsätta utan dig?
Du är mitt bästaste!!

Frånvaron härifrån...

Ja, ni är många som har rätt.
Min frånvaro i bloggen beror på att jag inte är i något tillstånd där jag orkar bli dömd, ifrågasatt, få kritik eller behöva förklara eller diskutera hur eller varför jag känner som jag känner, mår som jag mår eller debattera om mina svårigheter och begränsningar att överleva.
Jag släppte igenom många kommenterar, men jag fick också många som jag inte ens orkade läsa färdigt själv.
Det var bara för jävla mycket alltså.
Det finns många människor därute, som tyvärr helt saknar empati och taktkänsla.
Jag måste försöka skydda mig ifrån dessa.
Jag står redan på kanten...
Det behövs bara en liten knuff, så faller jag.
Någon skrev något om skörhet.
Det är jag.
Skör.
Ömtålig.
Trasig.

Jag försöker bara överleva...

Det yttre...

Idag har jag tagit mig i kragen och städat till mitt yttre.
När man mår dåligt, är ständigt trött, orkeslös och ledsen ligger inte utseendet på prio ett.
Men jag vill inte se ut som en "slashas" på pappas 60-årsdag!
(förlåt pappa, att jag avslöjade siffran, du ser inte ut att vara en dag över 50?)
I alla fall, jag är inte ytlig, men jag gillar att ta hand om mitt lilla face, hår och känna mig fräsch.
Något som jag inte alls orkar just nu.
Varje dag när jag ser mig själv i spegeln, känns det som jag åldrats typ 15 år på ett halvår.
Sorgen tär.

Men som sagt...
Idag jag samlade kraft och fick hjälp av fantastiska tjejer och Henrik. (han står för hårfärgningen)
Tack Erika som klippt mitt hår, jag är jättenöjd.
Och tack älskade Lotta för ompyssling av mitt lilla face. Ingen kan som du!! ❤
Nyklippt och nyfärgat hår, ansiktsbehandling, ögonbrynsplock/färg och ögonfransfärgning.
Och den där timmen jag tvingade mig själv att sitta i solen förra veckan, gav lite färg i facet.
Plötsligt inte så blek längre, och det svarta under ögonen inte så tydligt längre.
Självkänslan gick upp ett litet snäpp.
Tack!

Tekla - 18 månader

Detta inlägget är ungefär en månad försenat. Och som vanligt skrivet mest för vår egen skull, för att minnas.
Tekla har alltså varit på sin 1 1/2 årskontroll på bvc.
Besöket gick som väntat galant, och hon fick "godkänd-stämpeln" i rumpan.
Shinonikkan väger just nu 14,5 kg och är 88 cm lång.
Japps, stor tjej, som nu har börjat använda strl 98 i vissa kläder.
Jag hinner inte med.
Doktorn gav henne en spruta i armen, det var ju såklart inte så poppis och detta påminner hon oss om flera gånger om dagen fortfarande. Hon pekar på sin hand, skrynklar ihop ansiktet och säger "doktor"! Så han är väl inte riktigt förlåten än.
Hon blomstrar fortfarande i språket, och ordförrådet växer varje dag.
Hon har också lärt sig 10-12 bokstäver nu.
Hon kan peka ut allas bokstäver i närmaste familjen.
Och såklart Pippis, Tommys och Annikas.
Vi använder bokstavsmagneter på kylskåpet. Hon älskar att stå där och visa och fråga vems bokstav de olika är.
Favoritbokstaven har länge varit pappa Henriks "H", men just nu är det mest morbror Dannes "D" som gäller.
Annars är det nu mycket dock-lek, varje dag.
Hon matar dom, nattar dom, badar, vyssjar och kör runt dom i sina vagnar.
Också älskar hon att gunga, stor tjej gungar på stor gunga nu:


Hon har också kommit på hur roligt det är att rita med tuschpennor:


Hon är otroligt fäst vid sina Pippi, Tommy och Annika plastdockor och dessa sover numera med henne i sängen också.
Kaos utbryter om någon av dessa är försvunnen.
Vi har även kommit till den där första riktigt rejäla "utvecklingsfasen".
Och damen är inte bara lite bestämd längre, utan kan få ordentliga och låååånga utbrott, när det inte går som hon vill.
Igår ville hon gå ut, men tvärvägrade att ta på skor (aldrig varit nåt problem innan) Vi trixade, busade och kämpade, men nix, hon skulle ikke ha skor.
Utbrott deluxe som varade längre än 40 minuter, för att sen ha en liten paus och sen var det igång igen.
Vi kom inte ut.
Så blir det ibland.
Den där härliga utvecklingsfasen!!
Vi har för övrigt börjat med eskimo kids även till henne nu.
(kan jag berätta mer om en annan dag) Men kan i alla fall berätta att vi och många andra har stor erfarenhet av att detta "mildrar" trots-utbrott, ger bättre sömn, inlärningsförmåga, koncentration och immunförsvar bland annat. Det är alltså bara vitaminer och de olika omega! Finns på apoteket.
Förskolan funkar bra, och hon gillar att gå dit. Hon blir bara lite ledsen precis när Henrik lämnar, men det går över innan han hunnit ut genom dörren igen.
Hon har roligt där och berättar stolt om "gaaagis" när hon kommer hem. Hon äter bamse-portioner nästan varje dag och sover gott i sin vagn därute.
Såhär kan det se ut en dag på dagis:











Men om ni frågar Tekla så är det bästa som finns just nu "gass"!! Och det ska vara sandwich, nåt annat funkar inte.





Tekla 1 1/2 - glad, pigg, social, bestämd, charmig och väldigt lätt att älska!!

Kärlek

Kärlek är när han kommer hem med dessa tre och säger:
- Hoppas du gillar färgen, jag valde den, för jag tyckte den var lite "shabby"!





(Har blivit lite utav en intern grej, det här med "shabby chic", då jag förr alltid haft mycket mörka möbler och färger åt det indiska/marockanska hållet. Och nu tycker Henrik att min hjärna börjar bli lite "shabby"! Han gillar inte stilen direkt och det blir mycket kompromissande)

Vackra är rosorna i alla fall.
Jag älskar dom.
Och jag älskar min Henrik.
Shabby eller inte!

Jag andas...

Om än väldigt tungt just nu, så andas jag.
Ville bara lämna några rader till alla er som undrar av omtanke och kärlek...

Kärlek tillbaka till er ❤