Splittrat mörker och ljus

Börjar med att än en gång påminna att detta numera är en tung blogg.
Livet gjorde så med oss.
Mot oss.
Gjorde det mörkt och tungt.
Hopplöst och svart.
Livet tog vårt barn ifrån oss.
Och det tappade sin mening.

Jag skriver inget annat än sanningen och vardagen som den är.
Klarar man inte att läsa det (helt förståeligt) bör man inte läsa mina inlägg längre.
Och det är helt okej.
Bloggen är min ventil.
Min terapi.

Förstå mig rätt,
Missförstå mig inte.
Bli inte rädd.

Men splittringen i mig är extrem.
Jag har två barn.
Ett bor inte hos oss längre.
Han lever inte, han dog.
Han bor hos Gud nu, i Jesu famn.
Hos farfar, gamlafarmor, Alexandra, Tilda och alla de andra som flyttat tillbaka dit.

Jag vill oxå bo där, hos honom.
Vara där han är.
Vill bara lägga mig ner hos honom.
Min älskade underbara onge, som gjorde mig hel, när han kom till mig.
Nu är jag halv.
Har så förtvivlat ont.
Vill inte leva kvar här, utan honom.

Splittringen.

Det andra barn bor kvar hos oss.
Hon lever.
Och åh, som hon lever, varje sekund, varje minut, varje dag.
Hon är min stjärna.
Min älskade lilla tjej.
Hon lever.
Därför lever jag.
Jag måste det.
Just nu tvingas jag till det.
Jag är hennes mamma.
Jag skulle aldrig lämna henne.

Splittringen.

Det räcker nu!

Väck mig!!!!
Väck mig nu!!
Väck mig ur denna fruktansvärda mardröm.
Snälla nån, väck mig!
Jag orkar inte mer.
Klarar inte mer nu.
Inte fler dagar utan honom.
Det räcker nu.
Mitt hjärta kan inte mer...

Jag var trasig i så många år.
Tristan gjorde mig hel.
Han gjorde att jag ville leva igen.
Han gav varje dag mening.
Han är mitt livs största kärlek.

Snälla, väck mig ur denna mardröm nu!!!

Blir så arg...

Må hända att någon tror att jag är "extra" känslig nu.
Må hända att jag är det.
Men det har inte ett smack med saken att göra.
För jag blir arg och reagerar starkt på vissa saker.
Det har jag ALLTID gjort.

De senaste två veckorna har jag och Henrik sett så mycket, som fått oss att rysa av skräck!
Människor, föräldrar som kör med tre barn hoppandes i baksätet utan bälte, i alldeles för hög hastighet.
Föräldrar som kör med sina två små barn i framsätet, utan bilbarnstol.
Föräldrar som låter sina små barn springa fritt på parkeringar, långt ifrån sig!
Det finns fler exempel, men jag tror ni fattar vart jag är på väg!
Jag dömer ingen, men...

Hur tror folk egentligen att en olycka går till?
Vad tror folk ordet "olycka" betyder?
Nåt som bara händer när man ska köra långt eller länge?
Nåt som bara händer ute på de stora vägarna? Städerna?
Nåt som händer när man är beredd på det?

Nä, en olycka händer när man minst anar det!
En måndagseftermiddag när man går i sin trygga lilla by, för att handla lite i affären, för att sen gå hem för att laga middag!

Nä, vi kan inte skydda våra barn från allt.
Men det är vår skyldighet och våra barns rättighet att vi gör vårt bästa.
Liv är viktigare än tid!

Ja, den obevakade järnvägen är farlig att korsa.
Jag har växt upp i Billeberga, gått där själv hundratals gånger som barn.
(dock fanns inte buller-planket på den tiden.)
Buller-planket gör att man måste gå igenom fållan och halvvägs upp till spåret, innan du ens ser om det är något tåg på väg.

Ja, jag tog det beslutet den måndagen.
Det kommer jag att ångra varje dag resten av mitt liv.

Tristan ville gå där.
På andra sidan finns en stor gräsmatta, med en stengrill! Han brukade låtsas att han grillade korv där. Han brukade springa på gräset, såsom barn älskar att springa.
Det hållet är först cykelväg och gräsmattan, sen en gammal väg som det sällan kör bilar på.

Han vill alltid gå det hållet.
Nio av tio gånger brukade jag lyckas tala honom ur det, och gå andra hållet.
(Andra hållet innebär trottoar-gång, med bilar vid sidan, som kör som om dom trodde dom var på motorvägen)
Enligt mig också ganska farligt!

Den måndagen hade han varit ledsen en hel del, även om vi också haft en fin dag!
Men när han bad om att få gå det där hållet, tänkte jag motvilligt okej, ville göra honom glad, låta honom leka lite vid grillen, springa på gräset.

Och till alla er som inte känner mig.
Som inte vet vilken mamma jag är.
Som inte vet vilka föräldrar jag och Henrik är!
Som inte vet hur viktig våra barns säkerhet är för oss.
Som inte vet hur vi kan sitta och diskutera i timmar, vilken den bästa bilbarnstolen är, som har alla rengöringsmedel inlåsta, vassa föremål och verktyg utom räckhåll, osv. Som aldrig låtit Tristan hjälpa till vid eller ens vara i närheten av diskmaskinen, för att en bvc-tant en gång sa till oss att en smula maskindiskmedel räcker för att ett litet barn ska dö!
Vi som flyttade från stan, ut på landet för att göra det säkrare för våra barn.

Till alla er: JAG HÖLL HONOM I HANDEN!!!!
HAN ÄR MYCKET VÄL TRAFIK-UPPFOSTRAD!
HAN FÅR ALDRIG SPRINGA FRITT!

På ett ögonblock, en sekund - glömde han sig, för att han var ett barn.
På ett ögonblick, lirkade han sig ur min hand - glömde att titta sig för och sprang före.
På ett ögonblick - och tåget körde på honom...
En vanlig måndag i en liten by, fram och tillbaks från affären.

Jag kommer alltid känna att jag misslyckades med att skydda honom.
Jag kommer alltid känna skuld.
Det kommer alltid finnas tusen "om"!
Det ska jag leva med nu.
För att jag måste leva, för att jag har ett barn till.

Jag blir arg, när ni inte spänner fast era barn i bilen.
Jag blir arg, när ni dessutom kör alldeles för fort samtidigt.
Jag blir arg, när ni slarvar med era barns säkerhet.
Ni har era barn.
Mitt är borta!

Tortyr

Varje dag utan mitt älskade barn är tortyr.
Ångesten plågar mig, skär i mitt hjärta.
Ett betongblock ligger på mitt bröst.
Jag har svårt att andas.
Svårt att svälja.

Jag tittar på de sista bilderna jag tog på honom.
Tittar på strumporna, som är rena.
Sen tar jag fram en papperspåse ur garderoben.
Däri ligger samma strumpor.
Smutsiga.
Smuts från stenarna på järnvägs-spåret, eftersom hans skor flög av honom...

Ångest, brutal ångest!
Smärta, brutal smärta!

En del av måndagen...

Du vägrade att äta lunch, du skrek efter mig.
Låg gömd under sängen, otröstlig!
Jag tröstade och kramade dig.
Vi låg sked på sängen länge, höll om varandra och gosade, innan du till slut, gick med på att äta lite.
Pyttipanna med stekt ägg, det var det sista du åt till lunch.
Du drack kiviks svart vinbärsdricka till.

Sen satt du i pappas knä länge, medan han försökte installera ditt nya datorspel om dinosaurier, som jag köpte på loppisen.

När pappa sen körde till jobb satte du dig hos mig istället. Vi valde ut och beställde ett par nya kavat vinterstövlar åt dig.
När du tyckte det blev tråkigt gick du till vardagsrummet och tittade på Mulle Meck bygger bilar på tv:n och somnade plötsligt.
Du var så söt, där du somnat i fåtöljen att jag var tvungen att ta en bild. Mina sista bilder på dig.


Sen bar jag över dig till soffan, för att du skulle sova lite skönare.


När du vaknade var du ledsen.
Jag tröstade dig länge, du satt i min famn.
Du ville inte ha mellanmål, men frågade en stund senare efter "mus-kex" (tom&jerry-kex)!
Det fick du.
Tänkte att du inte mådde riktigt bra, kanske höll på att bli sjuk, eftersom du sovit middag.

Att skriva

Att skriva ner ord just nu, gör dom på något vis mer sanna!
Ju mer sanning, desto mer ont.
Därav min långa tystnad.
Ni skriver så fina kommenterar och mail till mig.
Jag är så rörd.
Tack!

Jag känner absolut ingen stress och press över bloggen.
Men ord är terapi för mig.

Och den som vill vara kvar hos mig i bloggen får vara beredd på det, framöver...
Sanning, känslor och smärta!
Mitt liv är smärta nu.

Min älskade saknade...

Att andas utan dig är den största smärtan jag nånsin får uppleva.
Livet är brutalt, utan dig.
Det var inte såhär det skulle vara.
Det var inte hit, vi skulle gå ikväll.


Så grymt.
Så ofattbart.
Så mycket smärta.

Livet har ett stort hål nu.

Älskade Tristan - så älskad, så saknad!

Tristans pumpa...

Älskade onge, pappa har skissat, skurit, karvat och filat i flera timmar.
Precis som han brukar, för att du ska älska halloween-pumpan.
Det vet jag att du gör, hur den än ser ut!
(Men pappa är ju perfektionist, när det gäller sånt)
Ikväll har vi satt den på din plats.


Underbaring, som du fattas!!

Vad kan du göra?

Många vill och undrar därför vad dom kan göra för oss?
Förutom allt det där underbara ni alla redan gör, så finns det två saker jag tänker på just nu.

Ni som var på begravningen kl 13 eller redan kl 12 med era barn i kyrkan, skulle ni vilja, när ni orkar och känner att ni vill och om ni kan, skriva ner er upplevelse, era minnen från begravningen och maila till mig.
Behöver inte vara långt eller med fina ord.
Men trots att vi filmade själva ceremonin, var det så mycket jag "missade" mellan mina tårar.
Alla detaljer är viktiga för mig.
Det skulle betyda mycket för mig att läsa era ord.
Det blir helt enkelt för mycket att prata med alla om det just nu.
Och jag vill minnas allt!
Alla kan inte och vill inte prata eller skriva om detta, och det respekterar jag till fullo.
Det behöver inte heller ske imorrn, nästa vecka eller ens nästa månad.
När ni vill, om ni vill, om ni kan!!!
sophie_hultberg@hotmail.com

Det andra jag tänker på...
Den obevakade järnvägsövergången, där olyckan skedde...
Den ÄR farlig.
Den SKA och MÅSTE bort eller säkras!!
Vi har ingen energi att föra den kampen nu.
Inte ens ork att följa diskussionen.
Där kan ni hjälpa!
Ifrågasätt, protestera, ställ krav!!!

Tack för att ni finns❤

Tingeling

Det går en reklam på tv för nya Tingeling-filmen.
Tristan älskar Tingeling, han har sett alla de andra filmerna miljoner gånger.
Han hade älskat denna oxå.
Sånt gör ont.
Allt han missar.

Just nu blir dagarna bara värre.
Jag hatar att inte vakna av att han väcker mig.
Så fort jag slår upp ögonen på morgonen, hugger det i mitt bröst, ångesten börjar bränna i min kropp och magen gör ont.
Jag drar ett extra andetag och har svårt att svälja.

Jag vill vakna som vanligt, av att han kryper ner under mitt täcke, eller att han kallar på mig.

Nu måste jag samla mig, försöka svälja, andas och bita ihop.
Där är en dotter, världens finaste, som kallar och behöver mig.
Och jag går in till henne, ler och säger godmorgon!
Hon kastar sig ner i sängen igen, skrattar och busar.

Innan var det Tristan som hann in först till henne. Han älskade att springa in till henne på morgonen, han startade musikmobilen och stoppade in hennes napp.
"jag passar henne, medan du går på toa, mamma"
Så stolt storebror, älskade sin lillasyster så.

Älskade storebror, hon saknar dig!

Aj lab jo

Min älskling, så ont det gör utan dig.
Jag kämpar för att andas.
Jag lovar dig, jag kämpar för din älskade lillasyster.
Du är mammas bästaste onge, du och Tekla.
Aj lab jo

En minut i taget...

Många undrar hur vi orkar?
Hur vi ens fungerar?
Hur vi klarar att stå och gå?

Det gör vi inte...
Och ändå så gör vi det...
Vi är inte starka.
Vi "fixar" inte detta.
Detta är inget man fixar.
Detta är inget man kan vara stark igenom.

Vi fungerar med hjälp av Tekla, medicin, familj, vänner och andra medmänniskor.
Vi fungerar med hjälp av andras kärlek.

Vi ska nu lära oss att leva utan vår älskade onge.
Det är det grymmaste vi nånsin måste uppleva.
Jag måste lära mig att leva med hemska minnesbilder i mitt huvud.

Vi har ingen aning hur detta ska gå till?
Vi tar en minut, en timme, en dag i taget!
Jag är inte i närheten av att kunna förklara för er, för jag är inte i närheten av att ha förstå själv.

Allt jag vet just nu, är att mitt barn fattas.
Han är inte här.
Dagarna fortsätter att gå utan honom, mot vår vilja.
Det skär och sliter i mitt hjärta.
Hela min kropp gör ont.

Tristan, min älskade Tristan - mamma är inte arg, du släppte min hand, men du visste inte!
Du visste inte...