Om...

Om allt ändå hade varit, som det skulle vara...
Så hade det inte varit såhär...
Och hade det inte varit såhär, så hade allt varit som vanligt...

Och då hade inte jag varit så satans tragisk, oförmögen och deprimerad...

Censur!!!

Åh, vad jag önskar att jag inte kände mig så låst och censurerad!

Jag vet, den enda som censurerar mig, är jag själv!
Ständigt denna väluppfostrade flicka, som är försiktig med orden.
Rädd att trampa andra på tårna, missuppfattas, ifrågasättas eller råka såra någon.
Att såra någon är ju aldrig min mening.
Men ord missförstås så lätt.
Det jag säger och menar, uppfattar någon annan på sitt sätt.

Jag önskar så, att jag bara kunde skriva, skriva, skriva, precis allt det där som vill ut.
Men det går inte...
Måste alltid tänka på andra.

Var är den där tuffa Sophie?
Hon som inte tog skit?
Hon som kunde diskutera, debattera, predika och ifrågasätta?
Hon som orkade?
Hon som inte var rädd och svag?

Borta...

Jag är en ny Sophie.
Så är det.
Men min hjärna kokar över....
Jag har så mycket att säga, om så mycket.

Varför känner jag mig så jävla låst?

Mitt nyårslöfte...

Att fortsätta andas.

Mod

Håll min hand hårt, mamma...

"Mamma, jag vill att du håller min hand hårt hårt, så att tåget inte kan köra på mig, för jag vill inte bli död, som Tristan"

Älskade Tekla, min älskade Tekla, jag håller din hand hårt, precis lika hårt, som jag alltid höll Tristans hand.
Jag lovar...
Det var inte händernas fel...

Idag

Idag har jag en liiite bättre dag än igår...
Det är alltid nåt...

Det där med "Tack"!

Alltså att säga ordet "tack" är ju inte svårt i sig, sådär rent fysiskt.
Ja, inte psykiskt heller.
Förvirrande?
Ja, jag vet...
Inte minst för mig.
Jag filosoferar, analyserar, vrider hit och dit, upp och ner, tar isär, sätter ihop och känner.
Känner efter igen.
Och känner lite till.
Ja, jag känner ju så förbaskat mycket hela tiden.
Finns aldrig en "Av-knapp" på känslorna i mig.
Både för och nackdelar med det, antar jag.

Mm, jag vet,
Jag tappade tråden.
Tillbaka...
Det där med "Tack"!
Jag är väluppfostrad, tackar alltid ordentligt, gärna mer än en gång.
Men...
Ändå ibland, är det så svårt att tacka, för att jag känner mig otillräcklig och oförtjänt,
"Inte ska ni ge mig", "inte ska du göra det för mig" osv osv...
(Jag är inte snäll mot mig själv punkt.)

Nej, nu slutar jag att babbla!!

TACK!!!
Tack alla älskade människor, för allt ni sänder oss.
Kärlek, kort, brev med tankar och ord, julklappar, födelsedagspresenter, blommor, adventsljusstakar, tidningsprenumerationer, presentkort osv...
Jag vet att ni gör det av kärlek.
Och det värmer oss, att veta att vi finns i era tankar.

Jag har inte mycket att komma med i retur.
Varken guld eller gröna skogar.
Men jag lovar er, att jag ger så mycket det finns av mig själv, till de som behöver det.

Det är mitt sätt att tacka just nu, förutom genom ord.
Jag försöker göra skillnad, lite här och där.

Tack!
Vi uppskattar er och är glada att ni på något sätt finns i våra liv!

Peace

Teklas Hjärtskärande Önskan

"Mamma, jag önskar, att jag och Tristan var så små igen, att vi kunde vara i din mage igen, tillsammans. Då skulle ju vi vara tvillingar"

Ja, min älskade, underbara Tekla...
Det önskar mamma också.

Mitt hjärta värker...

Party Pooper...

Det där med katter...

Katter är magiska varelser.
Dom vet precis, när man behöver dom som allra mest.
Och då håller dom sig nära, nära.
Så nära det bara går...

2008-12-08 05.55

Måndagen den 8:e December 2008, klockan 05.55 föddes du, på Helsingborgs lasarett.
Det första dina små öron hörde var denna sång...
Kent - Lilla Ego

Det första dina små vackra ögon såg var mina...


Kärlek vid första ögonkastet.
Då.
Nu.
För Alltid.

I år fyller du sex år.
Din speciella födelsedag, som du längtade så efter.
Du firar den i himlen.
Vi firar den här.
Långt ifrån varandra.
Men nära i våra hjärtan.

Tristan, min bästaste onge...
Grattis på din 6-årsdag!

Vid denna tid...

Vid denna tid, för sex år sedan hade jag och Henrik precis kommit tillrätta uppe på förlossningen på Helsingborgs lasarett.
Värkarna var regelbundna och jag var öppen 6 cm...

Rädda, nervösa och förväntansfulla.

Snart skulle vårt första barn, komma ut i livet.
Kärlek och lycka på riktigt.
Vår största mening i livet.
Snart skulle vi bli mamma och pappa till världens underbaraste onge.

Så lite vi visste då...
Den lyckan skulle bara vara i 3 1/2 år.
Men det var värt varenda sekund av dom åren...