Adam Duritz...

Min låtskrivare-guru...

"I can't see nothing...
nothing round here.
would you catch if I'm falling,
would you kiss me 'cause i'm leaving,
would you hold me 'cause i'm lonely without you.
I said I'm under the gun,
around here.
I said I'm under the gun,
around here.
I said I'm lonely lonely lonely... round here.

Sån musik görs bara inte längre...

Counting Crows - Round Here

Då var då, Nu är Nu

Och jag är fast.
Mittemellan.
Då.
Nu.

Jag är förvirrad.
Slutkörd.
Slut.

En måndagsmorgon var allt som vanligt.
Livet som vi visste det.
Som vi kunde.
Så, som det skulle vara.
Vi var en mamma, en pappa, en storebror och lillasyster.

Samma måndagskväll var allt annorlunda.
Vi visste ingenting längre.
Kunde ingenting.
Precis så, som det inte skulle vara.
Vi var en mamma, en pappa och en lillasyster.

Då.
Nu.

Nu är lillasyster snart lika gammal som storebror.
Nu kan lillasyster allt som storebror kan.
Men storebror kan inte längre.
Snart kan lillasyster mer.
Lillasyster blir äldre än sin storebror.

Så ska det inte vara.

Jag vet inte hur vi fortsätter att leva?
Vi bara gör det.
Tiden går.

Men inuti är det kaos.
Inuti är jag varken, då eller nu.

Var är jag då?

Hans röst...

Hans underbara mjuka röst.
Skiftande mellan skånska och Henriks Gästriklands-dialekt.
Hans kloka, förståndiga och snälla sätt att prata.

Knivar i hjärtat, vad jag saknar att sitta vid köksbordet och prata med honom.
Vi kunde sitta hur länge som helst och bara prata om precis allt.
Hans funderingar om livet och framtiden.
Om djur och skog.
Om skola och jobb.
Vilka han älskade och saknade.
Om minnen.

Aldrig rastlös att få lämna bordet, när maten var uppäten.
Han njöt och uppskattade dessa samtal lika mycket som jag.

Över två år sedan vi satt så.
Kommer jag någonsin att förstå?

Nu sitter jag så med Tekla.
Nu är hon lika gammal, som han var, när vi satt så.

Jag gör likadant.
Spelar in våra samtal på röstmemon i iphonen lite då och då.

Jag älskar att jag har hans sparade.

Har inte klarat att lyssna på dom innan.
Men efter samtalet med Tekla vid middagsbordet ikväll, kände jag ett enormt behov, av att få höra hans röst.
Höra ett speciellt samtal, där han pratar om skolan och giftemål.
Kan dom samtalen utantill i mitt huvud.
Jag låg ofta i sängen och lyssnade på dom, efter han somnat på kvällen.
Log och fascinerades av min fantastiska onge.
Sen somnade jag gott, en stolt mamma.

Tekla pratade om samma saker ikväll.
Skolan och giftemål.

Jag hade glömt lite...
Hur han lät.
Men efter en minut eller så, så var jag två år tillbaka i tiden, och mindes allt.
Precis hur varenda bokstav lät i hans mun, var och när han tog nytt andetag.
Melodin i hans meningar.

Och sen knöt det sig i magen.
Händerna började skaka, och tårarna rinna längs kinden.
Huvudvärken trängde sig på direkt av spänningarna i kroppen.

Paus.

Jag kunde inte lyssna mer.
Herre min Gud, jag saknar honom så, det är så tomt utan honom.
Och jag skäms, att jag inte klarar att lyssna på honom.
Jag vill ju.
Det är min Tristan.

Om det bara inte gjorde så förbannat ont...

Trosor!!!!

Har skickat iväg en glad tjej, iklädd Frost-trosor, ingen blöja!!!! till dagis idag!
Vinst!!! Wohooo, känner mig stark!

Att samtala med barn

Dags att träna koncentrationen igen.
(För er som inte känner till det, så är koncentrationen en del av det som hårdast tar stryk, vid depression, ångest och stress)

Jag älskar att läsa, och har en hel hög böcker, som legat och väntat i över två år på att bli lästa.
Mest är det böcker som handlar om barn.
Allt från deras sätt att vara och fungera, barnpsykologi, barns självkänsla och utvecklingsfaser.
Eller för att vara korrekt, böckerna handlar om barn, men tanken med att läsa dom, är för att få mer kött på benen som förälder.

Jag har alltid varit nöjd med mig själv i min mammaroll och vetat på kvällen, när jag lägger mig, att jag alltid gjort mitt bästa med barnen.
Men jag har också alltid läst på, om föräldraskap.
Plockat vettiga saker här och där och anammat i vardagen.

Nu känner jag mig dock en aning vilsen, i Teklas extrema utvecklingsfas, som hon nu befinner sig i. Samtidigt som pressen att sluta med blöja, sluta med napp och sluta med välling, tränger sig på.
Kaos!!

Nu ska jag bli klokare...





Om jag lyckas, bli lite klokare alltså, så lovar jag att dela med mig.

Ljuset = En Lily-dag!

En ljus dag idag.
Äntligen.
Äntligen en tillräckligt frisk familj, för att kunna hälsa på en liten Lily idag.
Jag har väääääntat länge, på denna dag, ska ni veta!
Men basiluskerna har härjat vilt i 29:an! Och inte vill vi smitta en liten ny bäbis.

Lily, om du kunde förstå hur mycket kärlek och ljus, du fyllde fasters hjärta med idag.
Underbara.
Ljuvliga.
Alldeles fantastiska lilla onge!





























Tack för dig, Lily!
Och tack till din mamma och pappa för idag!
Vi älskar er!

Ingen vet...

Hur svart det egentligen är.

Ingen vet på riktigt, hur ont jag har varje dag.

För jag låtsas, och ler.

Jag biter ihop.

Ingen vet, hur jag mår på riktigt, varje dag.

Jag släpper in, en liten bit.
Då och då.
Men aldrig allt.

Aldrig.

Det skulle ingen orka.

Det orkar ju inte ens jag.


"If you try walking in my shoes,
You'll stumble in my footsteps"

Om att drömma...

Sophie, om ditt liv inte såg ut, så som det ser ut idag?
Om det inte fanns någon smärta i dig?
Ingen saknad och längtan?
Inget trauma?
Ingen stress, ångest eller oro?
Ingen dödslängtan?
Inga som helst hinder?

Om du inte var bara en överlevare, utan faktiskt en "levare"?
Om livet bara hade varit som vanligt?

Vad är då dina drömmar i livet?
Vad drömmer du om?
Vad skulle du göra?
Vilka ljus hade då brunnit inuti i dig?

Okej, i så fall hade jag drömt om...

• Att koka en stor bytta med god soppa, bakat bullar, som jag brett med en tjockt lager smör och lagt god ost på. Sen hade jag gått runt i olika städer, och delat ut soppa och bullar, till alla, som inte har ett hem att laga egen i.

• Jag hade läst till socinom och eventuellt specialpedagog av något slag efter det.
Sen hade jag startat ett behandlingshem och gjort allt i min makt, för att hjälpa andra att hjälpa sig själv, till ett nytt och bättre liv.

• Jag hade skrivit en bok och sen kanske en till...

• Jag hade föreläst.

• Jag hade köpt en gård, där jag och min familj kunde bo, tillsammans med höns, får, katter, hundar, några kor, kanske nån gris och varsin en häst till Tekla och Tristan. Där skulle vara ett stort trädgårdsland, så vi kunde odla allt vårt eget.
Och en stor fruktträdgård.

• Jag hade tagit körkort.

• Jag hade haft fosterbarn i mitt hem.

• Jag hade tagit med min familj på utlandssemestrar.

• Jag hade varit med och startat fina och kärleksfulla barnhem i länder, där det behövs.

• Jag hade åkt på spa oftare.

• Jag hade börjat på yoga, kanske någon mer träning.

• Jag hade umgåtts mer med alla mina älskade vänner.

• Jag hade börjat laga mat ordentligt igen.

Jag hade....

Why bother?
Så är det ju inte ändå...
Jag är bara en överlevare, inget mer...

Glöm det, Sophie!

Just Breathe...

Jag andas...
More or less...

Kärlek till alla som skriver och skickar kärlek till mig.
Orkar inte svara och publicera kommentarer just nu...

I'll be back...

Första brevet till Lily

Hej du lilla prinsessa,

Sophie heter jag och jag är din faster.
Egentligen inte en faster enligt ordboken, men sånt är inte viktigt, tycker vi.
Din pappa och jag är kusiner, men han är som en bror för mig och kommer alltid att vara.
Så därför kallar vi mig för "faster".
Faster Sophie.
Det ska jag leva upp till alla dagar, det lovar jag dig.

Du kan tro att jag älskar din pappa och är så stolt över honom.
Han har skapat ett sånt fint liv och förberett så bra för dig, tillsammans med din mamma.

Han är speciell.
Jag vet att han kommer att bli världens bästa pappa till dig.
Jag har sett dom egenskaperna redan.

Och du, underbara Lily...
Dig har vi väntat på sen den dagen vi fick veta att du låg i mammas mage.

Idag kom du ut till den stora världen och redan den första sekunden, jag fick se dig på bild, blev jag förälskad i dig.
Så liten och vacker.
Och så lik farfar/morfar Sune, att gåshuden spred sig över hela min kropp.
Det ska du vara stolt över.
Han var också speciell.

Söta Lily, faster väntar och längtar efter att få hålla dig i sin famn och pussa din panna.

Så mycket ljus och kärlek du för med dig, redan första dagen i ditt liv.
Jag ser framemot resten.

Och du, faster lovar att skämma bort dig och lära dig massor av bus.

Välkommen älskade Lily!!

The Sweetest Gifts

Quietly while you were asleep,
The moon and I were talking.
I asked that she'd always keep you protected.














She promised you her light,
That you so gracefully carry.
You bring your light and shine like morning.

And then the wind pulls the clouds across the moon.
Your light fills the darkest room,
And I can see the miracle
That keeps us from falling.














She promised all the sweetest gifts.
That only the heaven's could bestow.
You bring your light and shine like morning.

And as you so gracefully give,
Her light as long as you live.
I'll always remember this moment.














Min älskade lilla Tekla.
Mitt mirakel.

YouTube - Sade - The sweetest gifts

Tekla, mamma älskar dig!!

En Höstdag För Två År Sedan...

Nej, jag orkar inte beskriva precis hur jävlig denna dagen har varit.
För jävlig det har den varit, och det räcker så.
Alla andra dagar är precis lika jävliga, egentligen inget annorlunda med denna.
Förutom att det är precis just två år sedan, livet bestämde att just vår älskade onge inte skulle vara här med oss längre.
Det är onsdag, istället för måndag, som för två år sedan.
Men himlen, vädret och lukten ute är exakt likadan.
Hatar just den kombinationen av vinden och regnet.
Det för mig rakt tillbaka...
Jag är ensam.
Ingen förstår, ingen kan föreställa sig hur det ser ut eller hur det känns, när man ser sitt eget barn bli påkört och dö.
Jag lämnar känslorna och tankarna där...
Orkar inte mer.
Det är jävligt.

Jag och Tristan brukade sjunga sången från "Trollkarlen från Oz" tillsammans.
"We're off to see the wizard, the wonderful wizard of Oz"...
Vi höll varandra i handen och gjorde "hoppsa-steg".
"Follow the yellow brick road" sjöng han på sin underbara engelska och skrattade.

Jag har länge velat göra den gula sten-vägen till honom.
Nu var tiden inne.
Jag är så nöjd.
Vet att han älskar den.
Hör honom sjunga inuti i mitt huvud och hjärta...
"Follow the yellow brick road, follow the yellow brick road"...
Min vackra onge.
Sjunga kan han, och är helt suverän på engelska.

"The yellow brick road" är på plats.
Och jag är så tacksam för min Anna och Mia, som hjälp mig, att få den klar.























(Några "lånade" bilder) Tack:-)

Älskade människor runt oss, nära och längre ifrån, Tack för era tankar till oss idag, via mejl, sms och post.
Ni värmer oss alltid.

Tristan, mammas bästaste onge...
Gå så länge...
"Follow the yellow brick road"...
Mamma kommer sen.
Jag lovar.