15 timmar

Efter har varit ledig en hel sommar, kan 15 timmar på dagis (förlåt, fööörskola) åstadkomma mycket.
T.ex feber och nya begrepp som;
"du är ful och dum" och "jag ska bomba dig"
Ord jag aldrig hört komma från min son tidigare!

Nu tror ni ju snart att jag är förskole-fientlig!
Det är jag inte!
Har ju själv jobbat inom barnomsorgen i 10 år!
Jag gillar förskolan.
Den är bra, när den fungerar:-)
Och det gör det ju för det mesta!
Man får ta det onda med det goda, eller hur man säger!?
Så jag är definitivt inte ute efter att starta något krig mot förskolan.

Men det där med "ful och dum" gillar jag inte, speciellt inte ful!
Otroligt starkt ord, även om det kommer från en 3,5-åring, som inte riktigt förstår helheten.

Förresten, tack för all fin respons på föregående inlägg! Ni är ju lika kloka som mig:-)
Mina spontana känslor är "out in the open", pratade om och känns bättre...

Kram Sophie

Tekla älskar....

Att dansa till Drill och Drull!
Då är hon en lycklig tjej...

Spontana känslor just nu...

Tristan har bytt avdelning på sin förskola.
"Åh, ska du börja hos de stora barnen, va roligt!" är det många som säger!
- Eh, nej...han ska börja hos barnen som är i samma ålder som honom! Barnen på hans avdelning var ända ner till 1 år!
Det fanns dock ingen annan plats än den, när vi sökte.
Detta har jag inte känt något negativt för. Vi har trivts bra där och vi har känt oss trygga med pedagogerna!
Men han är definitivt redo, för nya utmaningar och stimulans nu.
Det som känns tråkigt nu, är att hans tre kompisar (skiljer 2,5 månad bara) inte fick hänga med upp till nya avdelningen! Alltså bara han som flyttas.
Jag har försökt vara positiv och tänka att förändringar är bra och detta fixar han!
Det gör han också!
Men det kändes hårt när han själv insåg att det bara var han som skulle flytta upp! Han blev jätteledsen.
Hur som helst gick första dagen igår bra för honom. Han hade haft roligt och var nöjd själv.

Men mina spontana känslor just nu är lite sådär...

Jag är en engagerad förälder.
Jag är en intresserad förälder.
Jag bryr mig.
Jag pratar, umgås och leker med mina barn, varenda dag!
Mina barn är allt, meningen med mitt liv.

Det viktigaste för mig är att mina barn känner trygghet!
Alltid!
För att dom ska känna sig trygga, måste jag såklart känna mig trygg.

Något som inger trygghet på förskolan är ett bra mottagande, när man kommer dit!
Det är viktigt för mig.
Någon som tar emot Tristan/oss när vi kommer på morgonen.
(givetvis kan de vara stressigt, med många barn. Jag begär inte att man ska stå och prata i tio min med oss, men säga godmorgon osv)

Tristan har varit mycket och lekt på denna avdelning, sägs det! (så är det säkert, men vad vet jag egentligen) Så han vet ju hur allt ser ut, vilka barn som är där och vad personalen heter (inte alla, men typ)
Men jag vet absolut inte vad alla heter!
Jag vet inte alls hur det ser ut, mer än första rummet vid hallen.
Jag har ingen aning om hur deras arbetssätt funkar, hur deras rutiner är osv...

Kanske hård kritik, men mottagandet igår kändes inget bra!
Ledsen, men jag vet inte vad du heter, som tog emot Tristan. Vi har aldrig hälsat.
Jag förväntade mig mer!
Jag förväntar mig att du ska presentera dig och välkomna oss till ny avdelning, fråga om jag vill titta runt och berätta kort om hur det funkar på denna avdelning!
Kanske helt oresonligt eller nåt!
Men det står jag för!

Det är mitt guld, jag lämnar där varje dag!
Min mening med livet är hos er.
Jag vill kunna känna mig positiv och trygg med det!

Jag gillar inte att lyssna på andras "skitsnack", vill skapa min egen uppfattning om saker och ting!
Alla tycker olika och sanningar ändras, när dom flyttas från mun till mun!
Men senaste tiden har jag blivit matad med mycket negativt!

Försöker just nu skaka detta av mig!
Så att jag kan gå och hämta min son, på glatt humör och positivt inställd, om 1 1/2 h!

Hoppas att det bara var en dålig start!
Jag är ingen gnällkärring eller skit-pratare!
Jag förväntar mig bara, att det ska kännas bra att lämna mina barn i någons annans famn, medans jag måste följa samhällets gång...
(jobba, tjäna pengar, betala räkningar osv ni vet)

Jag vet att det kanske finns personal från förskolan, som läser min blogg.
Jag menar inget illa, jag tycker inte att er förskola är kass, det är mina spontana känslor just nu!
Och det är just sånt min blogg är till för!

See ya'

Kram Sophie

Tristans första husdjur...

Tristan är just nu riktigt seg och svår att få i säng!
"Han är absolut inte trött, inte alls trött alls"
Mellan gäsparna försöker han övertyga oss, om hur pigg han faktiskt är:-)

Men ikväll var det faktiskt mitt fel att han inte alls var trött alls!
För precis när det var läggdags hittade jag nåt spännande i trädgården...

Tristan var helt i extas!
Nämligen en liten supersöt ödla!
På med skor och sen sprang han in till grannen, för att låna ett bo (plastlåda) åt den.
Den ska nämligen hyra husrum hos Tristan några dagar i utbildningssyfte!
Givetvis flyttar han tillbaka ner i potatislandet igen sen!

Tristan och Henrik inredde ett rum åt honom och borrade massor med lufthål i locket.


Han heter Tristan, precis Tristan, (världen är bra liten) *fniss* och han är ett "vilsedjur" (vilt djur).
Haha, goa Tristan - så sugen på nya kunskaper!
Nyfikenhet är en av hans bästa egenskaper!

Hoppas Ödle-Tristan lever när vi vaknar imorrn!
Nån som vet vad han är för sort?


Kram Sophie

Soppköket i Hbg

Att bry sig.
Att göra skillnad.
Att försöka.
Att hjälpa.
Att sträcka ut en hand.

Läste någonstans något, som etsade sig fast i mitt huvud, nämligen "Vad kan jag göra idag, för att göra denna dagen bättre eller lättare, för någon annan?"
Bra fråga.
Bra tanke.
Det behöver ju inte vara stora mirakel vi utför.
En liten grej kan hjälpa stort.
En liten hand kan räcka långt.

Tillsammans räcker vi längre...

Läste denna inspirerande artikeln i tidningen igår och blev så lycklig.
http://hd.se/helsingborg/2012/07/20/alla-i-helsingborg-kan-bidra/

Äntligen någon som går från tanke till handling.
Jag är en av dom, som tänkt och tänkt, och aldrig vetat hur!
Nu vet jag.
Det behöver inte alls vara så svårt.
Om vi hjälps åt.

Jag tror och hoppas på detta projekt.

Jag ska hjälpa.
Ingen press, ingen panik.
Var och en hjälper på det sätt dom kan.
Donera tid eller ting.
Alltid finns det nåt vi kan göra.

Detta är en lista på sånt som behövs...

Kanske har du något liggandes, som inte används eller passar mer.
Kanske något så simpelt som en filt, som kan hålla någon annan varm i höst/vinter?
Ett paraply?
En ryggsäck?
Vi har alltid för mycket...

Skulle du vilja donera, men vet inte vart eller bor en bit ifrån Helsingborg?
Bor du i Landskrona-Svalövs-området?
Jag tar gärna emot saker, som jag sen skickar vidare till "soppköket i hbg".
Det går bra att maila mig sophie_hultberg@hotmail.com

Vad kan jag göra idag, för att göra denna dagen, bättre för någon annan?

Till sist några ord till Nathalie, som startade detta...
Fantastiskt initiativ, tack för inspirationen och för att du sått frön hos många människor.
Dessa kommer nu att gro...
Det är jag säker på!
Man kan joina Nathalie och många fler på facebook, om man är sugen på mer info: sök på "soppköket i hbg"

KRAM

Drill och Drull

Så heter Tristans nya kärlekar!

Drill och Drull är två troll som bor i Mossbackedalen! Där bor även häxan Euforia - Tristans favorit! Fast han tyckte att hon liknade en fladdermus:-)

Superduper bra barnföreställning, med härlig musik!
Tristan köpte skivan, och den går varm härhemma, vill jag lova!

Ni som missade kan få ett smakprov här!

Och sen kan ni ta er till Helsingborgsfestivalen den 28 juli kl 15 och titta på dom!

Kram Sophie

Nu går hon...

Med hjälpmedel:-)

Kram Sophie

Grubblerier...

Sälja pick och pack, dra utomlands med hela familjen och plugga båda två?

Ta pick och pack, lämna skåne, för en gård nånannanstans i detta avlånga land, ha lite djur och gigantiskt trädgårdsland?

Plugga förskollärare, socionom eller trädgårdsmästare?

Strunta i plugget och försöka hitta ett jobb, jag gillar?

Gå ut i köket och hämta lite glass eller inte?

That is the question???

Kram Sophie

Placebo-Kärlek

Ibland (läs ofta, nästan alltid) tappar jag bort mig själv och är "bara" mamma/housewife!
Inget jag lider av!
Jag älskar mitt mamma/housewife-liv.
Önskar bara att jag kunde kombinera mina personligheter lite bättre?!
När jag blir medveten om att jag tappat bort mig är botemedlet väldigt enkelt och snabbt att få tag på!
Jag bokar in lite dejter med andra härliga housewifes, jag bokar in en konsert, en spa-vistelse (hör visserligen inte till vanligheterna)!
Men den allra bästa och mest snabbverkande medicinen är att sätta på ett av mina absoluta favoritband of all times - Placebo!
Det är nåt med Placebo, som får mig att känna mig normal.
Som Sophie!
Placebo är jag!
Hela min kropp fylls av känslor när jag lyssnar på dom.
Jag vill skratta, gråta, älska, hoppa, dansa, sjunga...
Placebo gör mig normal?!

Detta är en del av en favorittext, låten heter "speak in tongues"!
Så jävla vackert!
Ska ju såklart lyssnas på, men jag kan inte länka via min telefon, så ni får leta upp den själv! Gör det!!!

"Don't let them have their way,
Don't let them have their way,
You're beautiful and so blasé,
So please don't let them have their way
Don't fall back into the decay,
There is no law we must obey,
So please don't let them have their way,
Don't give in to yesterday

We can build a new tomorrow, today
We can build a new tomorrow, today
We can build a new tomorrow, today...."


Kram Sophie

Du fattas mig...

Varje dag i 13 år har du nu fattats mig.
Själsfränd.
Utan blir man halv.
Jag saknar dig.
Men du är med mig i mitt hjärta, mina tankar och mina minnen.
Du är med mig i saker jag gör och säger.
Värderingar och åsikter.
Vi formades ju tillsammans.
Därför är du alltid en del av mig.
Själsfränd.
Du och jag.
Solens gåta och Själens krigare.
Friends forever and always.
Älskade Alexandra - jag kramar dig igenom rymden!





Idag fick barnen följa med till kyrkogården och sätta blommor till Alex.
Som sagt, det är idag 13 år sedan hon togs ifrån oss.
13 år är en lång tid, men varje gång jag är vid graven, minns jag och känner den fruktansvärda smärta jag kände första gången jag stod där.
Jag var så ung, 22 år.
Idag var jag där med mina två barn.
Tekla babblade på, såsom hon alltid gör. Tror att hon presenterade sig för Alex.
Tristan pratade också med Alex. Han vet att hon är en ängel i himlen. Han vinkade till himlen och sa hejdå, när vi gick.
Mina fina ongar!
Gör ont att hon aldrig får träffa dom.
Att vi aldrig får leva livet tillsammans som vuxna.
Det gör ont.
Och det är orättvist.

För många år sedan bestämde jag mig för att sluta, att hata honom.
Han som så brutalt tog Alex ifrån oss.
Det tog för mycket av min energi, min tid, mitt liv.
Jag gjorde det.
Slutade att hata.
Slutade att vara arg.
Men idag har jag varit arg igen.
Jag har hatat honom idag.

Jag undrar om honom i fängelset!
Mår han dåligt?
Har han ångest?
Tänker han på henne?

Idag får jag hata!
Imorgon slutar jag igen, han är inte värd mina tankar.

Kram Sophie

Wideröra Gård

Vi har "trädgårdsrundat" på Wideröra Gård idag.
Vi trotsade regnet och gav oss ut ändå.
Det har varit sol, regn, kallt, sol, regn och kallt!
Skönt med variation, vill ju inte ha tråkigt liksom.
Till sällskap hade vi med oss Tristans käraste Ellie med familj.
Vi har haft en supermysig dag.
Ingen stress, bara strosat runt, runt, runt...
Vi har tittat på fårvallning, konstutställning, barnen har ridit på ponnys, åkt släpp efter grållen, fikat, shoppat, lekt och busat!

Wow, vilken underbar gård!!
Mm, där skulle man kunna bo...

Såklart gick kameran som vanligt varm!








Tristan vill ha en egen häst. Han fick beröm för sin goda balans, nu vill han börja på ridning.


Hm...vilket halsband ska vi välja?


Likadana såklart, varsitt bil-halsband!


Första konstutställningen!


Konst-allvetare?


Ellie får en flygtur!


Tristans tur att flyga!


Just married?!


Goaste ongarna!

Jo, Tekla var såklart också med, men hm...sov mest, när kameran var framme!?

Kram Sophie

Att stå bredvid....

Måste verkligen sova, men kan inte...
Så himla trött, och snart vaknar Tekla igen och vill ha natta-vällingen.
Men kroppen vill inte slappna av.
Kan inte slappna av.
Det trycker i bröstet, och klumpen i halsen gör, att det är tungt att andas.
Mag-ont.
Ångest.

Jag är en människa som står bredvid.
Jag står bredvid en vän, som går igenom sitt livs värsta mardröm.
Hon har förlorat sitt barn.

Fram tills idag har jag känt mig någorlunda "stark"...
Idag fick jag se en bild, på en ljuvlig liten flicka, vars liv lämnat kroppen.
Hon såg ut att sova.
Men man ser att hon är död.

Döden sägs vara en naturlig del av livet!

Men det finns inget naturligt i ett dött barn.
Det är fel.
Så ska det inte vara.

Man ska inte behöva ta farväl av sin nyfödda dotter.
Man ska inte behöva pussa och krama en sån liten, en sista gång.

Det är så fruktansvärt hemskt.

Och ändå, låg hon där så fridfullt.
Så lugnt och stilla.
Hon har fått frid.

Emma, idag är jag inte stark...
Men jag står bredvid dig, precis som alla andra dagar!
Jag håller din hand...

Kram Sophie