Är ni beredda?

Hej alla mina fina människor!!!

Tack för att ni aldrig ger upp hoppet om mig.
Jag är så tacksam och glad som har världens bästa och trognaste följare i bloggen.
Jag blir så varm över era mail, trots att jag inte skrivit i bloggen på hur länge som helst!

Jag har ju som ni märkt, haft en lång och rejäl paus från bloggen.
Mer om detta sen...

Nu har jag lite nyheter till er!!!!
Ja, man vet aldrig vad livet har för planer för oss.
Men vi har en ny väg att vandra på nu.

Och vet ni, jag trodde verkligen inte detta, men jag är så redo för detta.

Allas

Imorrn släpps denna veckas Allas tidning.
Och i detta numret finns reportaget med min historia med.
För er som vill läsa...

Videoinlägg, OMG, vågade jag?

Utmaning

Att gå på ett köpcentrum ensam är fortfarande en rejäl utmaning och kraftansträngning för mig!
De flesta mammors dröm, gissar jag på. Att strosa runt i lugn och ro, och shoppa, utan man och barn som gnäller.
Men för mig är det fruktansvärt!
Usch, usch, usch!!
Klarade fyrtio minuter, sen blev det panik.
Men jag kom ut med det jag behövde i alla fall.
Vårskor och vårkläder till Tekla!
Mission completed!

Mina trogna fina...

Hej mina fina trogna följeslagare!

Ni som läser, mailar, kommenterar, bär mig och andas med mig.
Förlåt!!!
Aj löööve jo!

Jag är superkass på att svara på era mail!
Shame on me!
Det händer mycket här nu...
Huvudet är som en stor karusell!
Men det är spännande och positivt!
Planerar lite ändringar här i bloggen också, som ska försökas hinnas med denna veckan.
Sen lovar jag att komma tillbaka och berätta allt för er.

Tills dess...maila igen, om det var nåt viktigt, jag missat!
Och alla ni som undrar saker, skriv er funderingar som kommentar härunder, så lovar jag att sätta mig ner och samla ihop det och alla mina svar, i ett inlägg, okej?


Pussåkram

Drömma och Önska!

Fan, vad jag önskar att jag bara kunde ta min lilla familj och dra långt bort från all denna skit, som drar ner oss!!
Men att fly hjälper väl inte, antar jag...

Micke...

Jag är ledsen, att jag inte orkar eller klarar av, att vara i kyrkan idag.
Jag ville verkligen gå dit för din skull.
Men jag vet att du förstår.

Det är din dag idag.
Idag tänker och minns alla i den kyrkan dig och era stunder tillsammans.
Din begravning.
Du lämnas åter över till Guds famn.
Din tid på jorden har tagit slut, och du har flyttat vidare.

Människor tar sitt sista farväl av dig.
Men både du och jag vet, att det är inte farväl, det är "tills vi ses igen"...


Jag sätter mig ner en stund härhemma och tänder ett ljus för dig, kära Micke.
Jag tänker på stunder vi delat.
Dagar och kvällar på vattenverksvägen, med te och musik.
Katt-prat och katt-mys.
Tänker på alla konserter vi stött ihop.
Och alla pratstunder utanför kyrkogården eller affären.
Jag minns dig med värme, Micke.

Tills vi ses igen, Micke...

Ps. Förlåt, att jag glömt lämna tillbaka din Marilyn Manson cd, alla dessa år, men jag vet att du köpte den, bara för att jag inte hade råd då. Jag fortsätter att passa den åt.

Den luktar Sophie...

- Mamma, lukta på min snutte, den luktar sååå gott, säger Tekla vid nattning.

- Mm, det luktar gosigt, svarar jag.

- Mm, jag älskar min snutte, den luktar "sophie", då tänker jag på dig, mamma, när jag luktar på den och gosar med den.

Mitt älskade lilla hjärta, som jag älskar dig! Du får mitt hjärta att svämma över av kärlek!

Att samtala med en tre-åring.

Diskussion med Tekla vid kvällens val av böcker till nattningen:

- Denna ska vi läsa idag, mamma!

- Nej, inte Törnrosa. Vi läser inte böcker med häxor, när du ska sova. (Mycket mardrömmar om häxor, därav den bestämmelsen)

- Men där e ingen häxa, jag ska visa dig, mamma! (Börjar bläddra i boken)

- Jo, där är en häxa i Törnrosa-sagan.

- Nej mamma, titta här, det är ingen häxa, det är bara en mamma som är lite frustrerad på sina barn!!!


Min tre-åriga dotter argumenterar som en vuxen, när vi diskuterar.
Och vi respekterar, lyssnar och visar hänsyn. Ibland vinner vi och ibland vinner hon.
Ge och ta.
Och ibland bryter vi fullständigt ihop av skratt, som kommer från hjärtat, när vi hör denna lilla människa, med sina funderingar och argument!
Hon diskuterar gärna, och ger sällan upp, utan en kamp.
Ja, hon vann ikväll.
Det argumentet var ju oslagbart!

Hon e ju för jädrans härlig!

Jag grät när han föddes...

Efter att ha förberett mig ett halvt liv, och nio månader med honom i min mage, grät jag när han landade på mitt bröst, och jag tittade in i hans ögon första gången.
Glädjetårar förstås.
Han är här.
Äntligen.
Jag är mamma.
Allt jag någonsin önskat.
Han var det vackraste jag sett.
Kärlek, alldeles för stor för att kunna ta på.
För stor för att kunna beskrivas med ord.
Bara vi mammor förstår.
Den där lille som legat så tryggt därinne i magen med hjärtat dunkandes sidan om ens eget.
Tårar av lycka, kärlek och glädje.

Men jag slutade inte att gråta...
Hormoner ja, dom är ju överallt och hursomhelst både när man är gravid, ny-förlöst och ammande.
Men jag grät förbi hormonerna.

Jag tittade på honom, när han låg i min famn och fick fullkomlig panik.

"Hur ska jag någonsin kunna skydda dig från världen?
Från allt som är farligt?
Från elaka människor?
Från att få ditt hjärta krossat?"

"Hur ska jag göra för att uppfostra dig till en trygg och lycklig kille, med fina och goda egenskaper? En kille som är stark i sig själv och går sin egen väg?"

Tårarna slutade inte på länge...
Jag fick en depression strax efter förlossningen.
Jag var så rädd, att jag blev fullkomligt utmattad och gråten tog aldrig slut.
Jag blev sjukskriven och Henrik var pappaledig.

Tre månader efter Tristan kom till oss, började tårarna avta, jag blev piggare och jag insåg att jag skulle klara allt det där.
Jag tillsammans med Henrik, skulle klara att ge detta lilla barn, allt han behövde.
Han skulle växa upp trygg och lycklig, med två trygga och närvarande föräldrar.
Vi gjorde allt.
Diskuterade alla beslut och val från de små betydelselösa till de större och viktiga.
Vi var inte i behov av det modernt myntade ordet egentid.
Vi spenderade all vår tid, med vår fantastiska onge.
Hans första tid var i Helsingborg, så vi "trottoar-tränade" honom noga och lärde honom om trafik och säkerhet.
Vi läste massor för honom och pratade oavbrutet med honom.
Svarade på hans frågor om allt kring livet.
Visade och lärde honom om alla olika känslor man kan ha i kroppen, och att de alla är lika viktiga.
Han fick precis allt han behövde och det vi tycker är viktigt.
Rutiner med lek, frisk luft, bus, sång, samtal, bad, ordentlig mat och sagostund varenda dag.
Ja, all in.

Och han var fantastisk!!
Min speciella Tristan.
Vilken onge...

Men jag grät när han föddes, för jag visste, att trots allt det där, så kan man aldrig skydda dom helt från världen.
Det är inte möjligt.

Det är det som gör så sjukt ont med att vara mamma.

Tankar såhär från sängen...

• Bakslag.
Djävulen även kallad vinterkräksjukan härjar i 29:an. Än så länge, är det endast Tekla som fastnat i dess klor ordentligt.
Stackars vår lilla shinonikka, lika rädd för att kräkas som sin mamma. Hon kämpar emot med all sin lilla kraft. Men är så duktig och försöker pricka hinken varje gång.
Kräkfri sedan fredagsnatt, har hon varit pigg och glad. Längtat efter lek med kompisar och göra skojigheter.
Och vi trodde det var över, för denna gång.
Men ack så fel vi hade.
Ikväll slog den till igen, och vi är tillbaka på noll.
Depp och ångest!
Jag har verkligen grov kräk-fobi, så ångesten är bara för mycket kring detta skit-spektakel.
Efter sjutusen barbiefilmer och dora-avsnitt somnade hon tvärslut i pappas säng.





Snälla, låt henne sova gott inatt och slippa kräkas mer.

• När ångesten nu är så stor, försöker jag fånga tillbaka gårdagens känsla igen, och låta mig uppfyllas av den. Det var verkligen fantastiskt att få vara med om.
Tack, för alla era fina tankar och ord kring detta.

• Nytt reportage på gång.
Jag har hållit det lite hemligt, mest för min egen skull, för att minska stressen och pressen inför det, tror jag.
Men i alla fall, i torsdag hälsade en trevlig journalist på, som jag haft kontakt med sen i somras. Med sig hade han fotografen från förra reportaget.
Fina och omtänksamma killar.
Denna gång är det bara jag som medverkar, och det kommer mest att handla om sorgarbete, tror jag.
Reportaget kommer ut i April i tidningen Allas.
För mig är det både bearbetning, terapi och ett sätt att hålla Tristans minne vid liv, att göra dessa reportage. Även om detta endast är andra gången. Jag tackar nej till mycket, och väljer varsamt. Det är viktigt för mig att det både ska ge mig något och även andra.
Kanske kan jag hjälpa någon annan i sitt sorgarbete. Och då är det värt det.
Mer om detta när April närmar sig.

• Bröllop.
*Ler* Ni är många som undrar hur det går med våra bröllopsplaner.
Ni e då för goa och söta.
Bröllop är härligt, romantiskt och fint. Och jag längtar efter vårat.
Vi hade egentligen tänkt gifta oss i vår/sommar.
Mina tärnor är utsedda och tillfrågade, vi är ganska säkra på vart och hur.
Men självklart mycket kvar att planera.
Sådant som man inte riktigt orkar i samband med depression och ångest.
Dessutom en ekonomi som inte klarar ett bröllop så snart.
Men håll ut, kära ni!
Bröllop blir det!
Nångång!

• Det där med fler barn.
Ja, visst vore det underbart!
Och ni är många som hejjar på.
Och jag är den största bromsklossen, så är det.
Ena dagen vill jag, andra dagen inte.
Och det är ett stort beslut, det där.
Som vi malar vidare på i 29:an!
Men det är fint och upplyftande att det är så många som är positiva (men förstående) kring detta heta ämne.
Tack för ert stöd!
Vad Tekla vill är ganska tydligt efter dagens pysslande med klipp och klistra.





• Jag avslutar kvällen med en av mina älskade älsklingslåtar.
Om ni aldrig hört den, göööör det!
Den är fantastisk, på så många vis.

Live - Run to the water

"run to the water
and find me there
burnt to the core but not broken
we'll cut through the madness
of these streets below the moon
with a nuclear fire of love in our hearts
rest easy baby, rest easy
and recognize it all as light and rainbows
smashed to smithereens and be happy
run to the water (and find me there)
run to the water"

Natti natti från sjukstugan

Ett besök från andra sidan?!

Jag bara måste dela med mig av en fantastisk upplevelse vi fick äran att uppleva igår.

Till alla som tror.
Till de som är skeptiska.
För de som är mittemellan.

Mig spelar det ingen roll.
Lägger inte in några värderingar alls.

Vanligtvis är jag försiktig med att dela med mig av dessa stunder.
Behåller dom gärna för mig själv.
Troligtvis för att jag själv är en sådan, som ifrågasätter och analyserar sönder.
Som måste bevisa och motbevisa.
Som undrar och undrar, "kan det verkligen vara så?"

Men det som hände igår, var så starkt och så tydligt, att alla tvivel försvann.
Inga frågetecken.
Ingen analysering.
Det bara hände.
Och det bara var så.

Låt mig börja berätta om dagen, från början...

Igår skulle kusinens ljuvliga Lily döpas.
Ledsamt nog missade vi detta, eftersom kräksjuka härjat härhemma.
Förtvivlad Tekla som sett framemot denna dag så länge.
Min mamma var snäll och filmade från dopet och skickade till oss i telefonen.

När vi satt och tittade, dök frågor upp från Tekla om hennes dop.
Skakigt satte jag på videoklippet där hennes moster sjunger för henne, i kyrkan, på hennes dop.
Skakigt därför jag inte klarat se min lille påg, på video, på sååå länge.
Det var så härligt, att se honom och höra hur han klämmer i och spontant sjunger med moster under sången.
Tårar blandade med leende.

Och plötsligt undrar Tekla; "Hur var Tristan, när han var liten?"

Exakt så frågade hon!
Blir så tagen av hur denna treåring kan uttrycka sig.

Jag berättar för henne hur han var och vad han gillade.
Vi pratade om bilar, cykling, skogen och om hur klok han var. Att han var en snäll kompis, att han älskade att laga mat, baka, snickra, rita, leka i skogen och hur mycket han älskade musik.
Jag berättade att hans favorit var Eric Saade, och att han skulle sjunga i melodifestivalen senare på kvällen.

Tekla vill då leka med hans bilar och gubbar, som står på minneshyllan.
Vilket hon såklart får.
Vi tar också steget, att ta fram hans älskade sopbil, som han fick, när han lämnade sina nappar.
Jag berättar för Tekla, om en klisterlapp på sopbilen, som visar att barn inte får sitta på den, för att den då kan gå sönder.
Direkt efter hoppar Isodor upp på den och lägger sig lugnt till rätta.
Mycket annorlunda...

Okej, då kommer vi till den stora händelsen...

Vi sitter hela familjen i soffan och tittar på melodifestivalen en stund senare.
Alla sitter stilla, fönster och dörrar stängda.
Ljuskronan ovanför bordet är tänd, med sex levande ljus.
Allt är lugnt och stilla.
När det är dags för sista låten, och Eric Saade äntrar scenen och börjar sjunga, dras min blick slumpvis åt ljuskronan, som börjar gunga.
Verkligen gunga ordentligt.
När låten är slut...
Är ljuskronan åter stilla.

Jag sitter i soffan och tittar på Henrik.
Vi ler.
Helt uppfylld av känslor i kroppen.

En stund senare nattar jag Tekla, men har helt omöjligt att slappna av.
Fjärilar flyger vilt runt i magen, läpparna vill le konstant, kroppen är kittlig och sprallig.
Känslorna spretar hit och dit, jag vet inte om jag ska hoppa, dansa, och sjunga, skratta eller gråta.

Det tar lång tid att somna.
Men sååå gott jag sovit inatt.

För mig spelar det ingen roll, vad andra människor tror eller tycker.
Han var verkligen här hos oss igår.
Så är det bara.
Och aldrig i hela mitt liv, har jag tidigare upplevt något liknande så starkt och så tydligt.
Men jag har velat och längtat efter det.
Jag är så tacksam att jag nu fått det.
Det är en obeskrivlig känsla.

Tack min älskade onge!!
Du är så välkommen åter...