Kyla...

Jag kan inte minnas att jag nånsin varit så frusen, som jag är just nu.
Har alltid varit varm, varmblodig, den som alltid velat öppna fönster i klassrummet i skolan eller på jobbet.
Alltid gått barfota hemma, aldrig sovit i pyjamas och alltid varit för varm för stickade tröjor och sjalar runt halsen.

Nu?

Nu fryser jag dygnet.
Hur mycket jag än har på mig.
Tjocka tröjor, raggsockar + tjocka inneskor, rejäla plädar, pyjamas och varmt duntäcke.
Varm dryck.
Mängder av levande ljus, överallt i hemmet, alltid!








Ändå kall.
Alltid kall.

Kall.
Kall.
Kall.

Allt är kallt.
Mitt hjärta,
Min själ,
Min kropp.

Sorgen, ångesten och saknaden gör en kall och frusen.

Jag vill bara bli varm igen.

Det där med datum!

Alla speciella datum är såklart speciella, för att det är förknippat med något ur vårt liv.
Datum som står för något.
Alla årstider, högtider, fars dag, mors dag, dopdag, dagen då olyckan hände osv...
Dom gör ont.
Men det är egentligen bara dagar precis som vilka andra dagar som helst.
Det gör lika ont hela tiden.
Vi saknar och längtar lika mycket, varje dag.

Men en dag, ett datum står ut...
Den dag, som det faktiskt gör extra ont.
Som det så tydligt märks att han inte är här längre.

Den 8 December.
Dagen då han föddes.
Den dagen, då hans liv startade utanför min mage.
Dagen då hans blick mötte min för första gången.
Obeskrivlig lycka.
Jag blev mamma, för första gången.
Mamma till världens bästaste onge.
Jag minns den dagen, som det var igår.
Det största i livet.
Ett mirakel.
Detta lilla liv, vi sett på ultraljud och som sparkat inuti i magen, låg plötsligt där utanpå min mage.

Vi var två, när vi lämnade hemmet, och tre, när vi kom hem.
En sån underbar dag.
Livet blev aldrig detsamma.
Det blev så mycket bättre.
Jag blev lycklig.
Äntligen.

Den dagen kommer snart...
Dagen då han skulle ha fyllt sex år.

Det är utan tvekan, den smärtsammaste dagen av dom alla.
Den dagen, som på riktigt visar att han inte blir äldre.

Den närmar sig, och ångesten växer sig starkare för varje sekund.

Och livet blir aldrig detsamma...

Det blir jul ändå...

Ja, trots att jag inte har "jul-städat" ett dyft eller ens vardagsstädat, eller ens satt in gårdagens smutsdisk i diskmaskinen.
Inte tvättat fönster hysteriskt eller hängt upp julgardiner och hängt upp adventsstjärnor i fönstret.
Inte ens förberett adventsljusen eller letat fram utebelysningen...

Så blir det både advent och jul, så småningom...
Eh, typ imorgon!!

Och vet ni?
Jag ger upp!
Jag klarar inte det i år heller.
I suck!
Och jag bryr mig inte.

Så, gå ni förbi mitt hus och fortsätt titta på mina gråa, nerdragna persienner, bakom skitiga fönster.
För så kommer det se ut, tills jag orkar göra något åt det.

Så det så!

Så fattig, men ändå så rik!

Jag må vara fattig som en kyrkråtta, när det kommer till pengar.

Men jag är rik som ett troll, på människor och kärlek.

Pengar i all ära, ett ont måste i dagens samhälle.

Men jag väljer människor och kärlek, framför alla pengar i världen. Varje gång!

Tack, alla mina älskade människor.
Utan er vore jag ingenting...

Adam Duritz...

Min låtskrivare-guru...

"I can't see nothing...
nothing round here.
would you catch if I'm falling,
would you kiss me 'cause i'm leaving,
would you hold me 'cause i'm lonely without you.
I said I'm under the gun,
around here.
I said I'm under the gun,
around here.
I said I'm lonely lonely lonely... round here.

Sån musik görs bara inte längre...

Counting Crows - Round Here

Då var då, Nu är Nu

Och jag är fast.
Mittemellan.
Då.
Nu.

Jag är förvirrad.
Slutkörd.
Slut.

En måndagsmorgon var allt som vanligt.
Livet som vi visste det.
Som vi kunde.
Så, som det skulle vara.
Vi var en mamma, en pappa, en storebror och lillasyster.

Samma måndagskväll var allt annorlunda.
Vi visste ingenting längre.
Kunde ingenting.
Precis så, som det inte skulle vara.
Vi var en mamma, en pappa och en lillasyster.

Då.
Nu.

Nu är lillasyster snart lika gammal som storebror.
Nu kan lillasyster allt som storebror kan.
Men storebror kan inte längre.
Snart kan lillasyster mer.
Lillasyster blir äldre än sin storebror.

Så ska det inte vara.

Jag vet inte hur vi fortsätter att leva?
Vi bara gör det.
Tiden går.

Men inuti är det kaos.
Inuti är jag varken, då eller nu.

Var är jag då?

Hans röst...

Hans underbara mjuka röst.
Skiftande mellan skånska och Henriks Gästriklands-dialekt.
Hans kloka, förståndiga och snälla sätt att prata.

Knivar i hjärtat, vad jag saknar att sitta vid köksbordet och prata med honom.
Vi kunde sitta hur länge som helst och bara prata om precis allt.
Hans funderingar om livet och framtiden.
Om djur och skog.
Om skola och jobb.
Vilka han älskade och saknade.
Om minnen.

Aldrig rastlös att få lämna bordet, när maten var uppäten.
Han njöt och uppskattade dessa samtal lika mycket som jag.

Över två år sedan vi satt så.
Kommer jag någonsin att förstå?

Nu sitter jag så med Tekla.
Nu är hon lika gammal, som han var, när vi satt så.

Jag gör likadant.
Spelar in våra samtal på röstmemon i iphonen lite då och då.

Jag älskar att jag har hans sparade.

Har inte klarat att lyssna på dom innan.
Men efter samtalet med Tekla vid middagsbordet ikväll, kände jag ett enormt behov, av att få höra hans röst.
Höra ett speciellt samtal, där han pratar om skolan och giftemål.
Kan dom samtalen utantill i mitt huvud.
Jag låg ofta i sängen och lyssnade på dom, efter han somnat på kvällen.
Log och fascinerades av min fantastiska onge.
Sen somnade jag gott, en stolt mamma.

Tekla pratade om samma saker ikväll.
Skolan och giftemål.

Jag hade glömt lite...
Hur han lät.
Men efter en minut eller så, så var jag två år tillbaka i tiden, och mindes allt.
Precis hur varenda bokstav lät i hans mun, var och när han tog nytt andetag.
Melodin i hans meningar.

Och sen knöt det sig i magen.
Händerna började skaka, och tårarna rinna längs kinden.
Huvudvärken trängde sig på direkt av spänningarna i kroppen.

Paus.

Jag kunde inte lyssna mer.
Herre min Gud, jag saknar honom så, det är så tomt utan honom.
Och jag skäms, att jag inte klarar att lyssna på honom.
Jag vill ju.
Det är min Tristan.

Om det bara inte gjorde så förbannat ont...

Trosor!!!!

Har skickat iväg en glad tjej, iklädd Frost-trosor, ingen blöja!!!! till dagis idag!
Vinst!!! Wohooo, känner mig stark!

Att samtala med barn

Dags att träna koncentrationen igen.
(För er som inte känner till det, så är koncentrationen en del av det som hårdast tar stryk, vid depression, ångest och stress)

Jag älskar att läsa, och har en hel hög böcker, som legat och väntat i över två år på att bli lästa.
Mest är det böcker som handlar om barn.
Allt från deras sätt att vara och fungera, barnpsykologi, barns självkänsla och utvecklingsfaser.
Eller för att vara korrekt, böckerna handlar om barn, men tanken med att läsa dom, är för att få mer kött på benen som förälder.

Jag har alltid varit nöjd med mig själv i min mammaroll och vetat på kvällen, när jag lägger mig, att jag alltid gjort mitt bästa med barnen.
Men jag har också alltid läst på, om föräldraskap.
Plockat vettiga saker här och där och anammat i vardagen.

Nu känner jag mig dock en aning vilsen, i Teklas extrema utvecklingsfas, som hon nu befinner sig i. Samtidigt som pressen att sluta med blöja, sluta med napp och sluta med välling, tränger sig på.
Kaos!!

Nu ska jag bli klokare...





Om jag lyckas, bli lite klokare alltså, så lovar jag att dela med mig.

Ljuset = En Lily-dag!

En ljus dag idag.
Äntligen.
Äntligen en tillräckligt frisk familj, för att kunna hälsa på en liten Lily idag.
Jag har väääääntat länge, på denna dag, ska ni veta!
Men basiluskerna har härjat vilt i 29:an! Och inte vill vi smitta en liten ny bäbis.

Lily, om du kunde förstå hur mycket kärlek och ljus, du fyllde fasters hjärta med idag.
Underbara.
Ljuvliga.
Alldeles fantastiska lilla onge!





























Tack för dig, Lily!
Och tack till din mamma och pappa för idag!
Vi älskar er!

Ingen vet...

Hur svart det egentligen är.

Ingen vet på riktigt, hur ont jag har varje dag.

För jag låtsas, och ler.

Jag biter ihop.

Ingen vet, hur jag mår på riktigt, varje dag.

Jag släpper in, en liten bit.
Då och då.
Men aldrig allt.

Aldrig.

Det skulle ingen orka.

Det orkar ju inte ens jag.


"If you try walking in my shoes,
You'll stumble in my footsteps"

Om att drömma...

Sophie, om ditt liv inte såg ut, så som det ser ut idag?
Om det inte fanns någon smärta i dig?
Ingen saknad och längtan?
Inget trauma?
Ingen stress, ångest eller oro?
Ingen dödslängtan?
Inga som helst hinder?

Om du inte var bara en överlevare, utan faktiskt en "levare"?
Om livet bara hade varit som vanligt?

Vad är då dina drömmar i livet?
Vad drömmer du om?
Vad skulle du göra?
Vilka ljus hade då brunnit inuti i dig?

Okej, i så fall hade jag drömt om...

• Att koka en stor bytta med god soppa, bakat bullar, som jag brett med en tjockt lager smör och lagt god ost på. Sen hade jag gått runt i olika städer, och delat ut soppa och bullar, till alla, som inte har ett hem att laga egen i.

• Jag hade läst till socinom och eventuellt specialpedagog av något slag efter det.
Sen hade jag startat ett behandlingshem och gjort allt i min makt, för att hjälpa andra att hjälpa sig själv, till ett nytt och bättre liv.

• Jag hade skrivit en bok och sen kanske en till...

• Jag hade föreläst.

• Jag hade köpt en gård, där jag och min familj kunde bo, tillsammans med höns, får, katter, hundar, några kor, kanske nån gris och varsin en häst till Tekla och Tristan. Där skulle vara ett stort trädgårdsland, så vi kunde odla allt vårt eget.
Och en stor fruktträdgård.

• Jag hade tagit körkort.

• Jag hade haft fosterbarn i mitt hem.

• Jag hade tagit med min familj på utlandssemestrar.

• Jag hade varit med och startat fina och kärleksfulla barnhem i länder, där det behövs.

• Jag hade åkt på spa oftare.

• Jag hade börjat på yoga, kanske någon mer träning.

• Jag hade umgåtts mer med alla mina älskade vänner.

• Jag hade börjat laga mat ordentligt igen.

Jag hade....

Why bother?
Så är det ju inte ändå...
Jag är bara en överlevare, inget mer...

Glöm det, Sophie!