Ingen vet...

Hur svart det egentligen är.

Ingen vet på riktigt, hur ont jag har varje dag.

För jag låtsas, och ler.

Jag biter ihop.

Ingen vet, hur jag mår på riktigt, varje dag.

Jag släpper in, en liten bit.
Då och då.
Men aldrig allt.

Aldrig.

Det skulle ingen orka.

Det orkar ju inte ens jag.


"If you try walking in my shoes,
You'll stumble in my footsteps"

Om att drömma...

Sophie, om ditt liv inte såg ut, så som det ser ut idag?
Om det inte fanns någon smärta i dig?
Ingen saknad och längtan?
Inget trauma?
Ingen stress, ångest eller oro?
Ingen dödslängtan?
Inga som helst hinder?

Om du inte var bara en överlevare, utan faktiskt en "levare"?
Om livet bara hade varit som vanligt?

Vad är då dina drömmar i livet?
Vad drömmer du om?
Vad skulle du göra?
Vilka ljus hade då brunnit inuti i dig?

Okej, i så fall hade jag drömt om...

• Att koka en stor bytta med god soppa, bakat bullar, som jag brett med en tjockt lager smör och lagt god ost på. Sen hade jag gått runt i olika städer, och delat ut soppa och bullar, till alla, som inte har ett hem att laga egen i.

• Jag hade läst till socinom och eventuellt specialpedagog av något slag efter det.
Sen hade jag startat ett behandlingshem och gjort allt i min makt, för att hjälpa andra att hjälpa sig själv, till ett nytt och bättre liv.

• Jag hade skrivit en bok och sen kanske en till...

• Jag hade föreläst.

• Jag hade köpt en gård, där jag och min familj kunde bo, tillsammans med höns, får, katter, hundar, några kor, kanske nån gris och varsin en häst till Tekla och Tristan. Där skulle vara ett stort trädgårdsland, så vi kunde odla allt vårt eget.
Och en stor fruktträdgård.

• Jag hade tagit körkort.

• Jag hade haft fosterbarn i mitt hem.

• Jag hade tagit med min familj på utlandssemestrar.

• Jag hade varit med och startat fina och kärleksfulla barnhem i länder, där det behövs.

• Jag hade åkt på spa oftare.

• Jag hade börjat på yoga, kanske någon mer träning.

• Jag hade umgåtts mer med alla mina älskade vänner.

• Jag hade börjat laga mat ordentligt igen.

Jag hade....

Why bother?
Så är det ju inte ändå...
Jag är bara en överlevare, inget mer...

Glöm det, Sophie!

Just Breathe...

Jag andas...
More or less...

Kärlek till alla som skriver och skickar kärlek till mig.
Orkar inte svara och publicera kommentarer just nu...

I'll be back...

Första brevet till Lily

Hej du lilla prinsessa,

Sophie heter jag och jag är din faster.
Egentligen inte en faster enligt ordboken, men sånt är inte viktigt, tycker vi.
Din pappa och jag är kusiner, men han är som en bror för mig och kommer alltid att vara.
Så därför kallar vi mig för "faster".
Faster Sophie.
Det ska jag leva upp till alla dagar, det lovar jag dig.

Du kan tro att jag älskar din pappa och är så stolt över honom.
Han har skapat ett sånt fint liv och förberett så bra för dig, tillsammans med din mamma.

Han är speciell.
Jag vet att han kommer att bli världens bästa pappa till dig.
Jag har sett dom egenskaperna redan.

Och du, underbara Lily...
Dig har vi väntat på sen den dagen vi fick veta att du låg i mammas mage.

Idag kom du ut till den stora världen och redan den första sekunden, jag fick se dig på bild, blev jag förälskad i dig.
Så liten och vacker.
Och så lik farfar/morfar Sune, att gåshuden spred sig över hela min kropp.
Det ska du vara stolt över.
Han var också speciell.

Söta Lily, faster väntar och längtar efter att få hålla dig i sin famn och pussa din panna.

Så mycket ljus och kärlek du för med dig, redan första dagen i ditt liv.
Jag ser framemot resten.

Och du, faster lovar att skämma bort dig och lära dig massor av bus.

Välkommen älskade Lily!!

The Sweetest Gifts

Quietly while you were asleep,
The moon and I were talking.
I asked that she'd always keep you protected.














She promised you her light,
That you so gracefully carry.
You bring your light and shine like morning.

And then the wind pulls the clouds across the moon.
Your light fills the darkest room,
And I can see the miracle
That keeps us from falling.














She promised all the sweetest gifts.
That only the heaven's could bestow.
You bring your light and shine like morning.

And as you so gracefully give,
Her light as long as you live.
I'll always remember this moment.














Min älskade lilla Tekla.
Mitt mirakel.

YouTube - Sade - The sweetest gifts

Tekla, mamma älskar dig!!

En Höstdag För Två År Sedan...

Nej, jag orkar inte beskriva precis hur jävlig denna dagen har varit.
För jävlig det har den varit, och det räcker så.
Alla andra dagar är precis lika jävliga, egentligen inget annorlunda med denna.
Förutom att det är precis just två år sedan, livet bestämde att just vår älskade onge inte skulle vara här med oss längre.
Det är onsdag, istället för måndag, som för två år sedan.
Men himlen, vädret och lukten ute är exakt likadan.
Hatar just den kombinationen av vinden och regnet.
Det för mig rakt tillbaka...
Jag är ensam.
Ingen förstår, ingen kan föreställa sig hur det ser ut eller hur det känns, när man ser sitt eget barn bli påkört och dö.
Jag lämnar känslorna och tankarna där...
Orkar inte mer.
Det är jävligt.

Jag och Tristan brukade sjunga sången från "Trollkarlen från Oz" tillsammans.
"We're off to see the wizard, the wonderful wizard of Oz"...
Vi höll varandra i handen och gjorde "hoppsa-steg".
"Follow the yellow brick road" sjöng han på sin underbara engelska och skrattade.

Jag har länge velat göra den gula sten-vägen till honom.
Nu var tiden inne.
Jag är så nöjd.
Vet att han älskar den.
Hör honom sjunga inuti i mitt huvud och hjärta...
"Follow the yellow brick road, follow the yellow brick road"...
Min vackra onge.
Sjunga kan han, och är helt suverän på engelska.

"The yellow brick road" är på plats.
Och jag är så tacksam för min Anna och Mia, som hjälp mig, att få den klar.























(Några "lånade" bilder) Tack:-)

Älskade människor runt oss, nära och längre ifrån, Tack för era tankar till oss idag, via mejl, sms och post.
Ni värmer oss alltid.

Tristan, mammas bästaste onge...
Gå så länge...
"Follow the yellow brick road"...
Mamma kommer sen.
Jag lovar.

Follow The Yellow Brick Road

Youtube - "Follow the yellow brick road...."

Dark Paradise...

Krig.
Krig inuti mig.
Vill vara stark.
Men är så svag.

Simmar,
Men sjunker som en sten.
Simmar.
Simmar.

Andas,
Trots syret är slut.

Måste överleva,
Men lever inte.

Ser så dåligt i mörkret,
Följer den svaga ljusglimten,
Men går ständigt vilse.

Jag är vilse.
Rädd.
Jag är så rädd...

"Every time I close my eyes,
It's like a dark paradise.
No one compares to you.
I'm scared that you,
Won't be waiting on the other side."

Så trappas det upp...

September här igen.
De finas födelsedagarna är över.
Den 24:e närmar sig och jag hackar tänder.
Ångesten i kroppen trappas upp.
Orsakar mer kaos inuti igen.
Jag är rädd.
Jag har så ont.
Jag är så rädd.
Jag har ont.

Ett barn ska inte dö.
Man ska inte leva utan sina barn.
Man ska inte se sitt barn dö.

Det är fel.
Fel.
Fel.

Såhär ska det inte vara.

Min underbara Tristan, jag förstår fortfarande inte...
Och jag lider varje dag utan dig.
Min kloka och fina underbaring.
Hur är det möjligt att livet är, utan dig.

Andetagen är tunga.
Ta bort det onda.

Saknar dig.
Jag saknar dig.
Jag skulle ha kramat dig mer.
Skulle ha pussat mer på dig.
Skulle ha struntat i att sova och bara lekt med dig, alltid.
Jag skulle...
Jag skulle...
Vadsomhelst...
För lite tid till.
Bara lite tid till.

Ett "Tack"

En dag, som började bra, blev dålig mittemellan och slutade fint.

När det där "dåliga" tog för stor plats, ryckte min hjärtevän Anna ut.
En promenad ner till Tristan för att tända ljus.
Men underbara Anna hade med ryggsäcken med en termos te och fika.

En fantastisk stund nere hos Tristan, alldeles svart, men så stjärnklar himmel.


När vi sagt "Natti natti Tristan" och gått därifrån, tittar jag upp och får se ett magnifikt stjärnfall.

Ett "Tack".
Ett "Jag var där med er"

Precis när jag behövde det som mest.
Somnar lite varmare i hjärtat, med tankarna hos min älskade onge.

Tack Anna, du är guld och jag älskar dig.

Vanish - Buzzador

Jag bestämde mig för längesen att testa på buzzador.
Ni som inte känner till vad det är, kan läsa mer om det här; Buzzador

En kort förklaring;
Om man är med, så får man erbjudande om olika kampanjer på alla möjliga slags produkter. Om något erbjudande passar, skickar man en intresse-anmälan och har man tur, blir man utsedd och får vara med.
Då får man produkten hemskickad gratis, man ska prova den själv, men även dela ut mindre exemplar till vänner, familj, grannar osv. Man kan berätta om produkten i olika sociala medier, dvs göra reklam för produkten och säga vad man tycker om den.

Det tog lång tid innan det kom en kampanj som passade och intresserade mig.
Men så kom det ett mail en dag om Vanish.
Detta nappade jag på och blev utvald till kampanjen.

Det skickades hem en stor låda med olika vanish-produkter och även mindre prover att dela ut.


Jag har aldrig haft vanish hemma själv förr.
Helt ärligt pga att jag tycker det är dyrt, och därför prioriterar bort den, vid storhandlingen.
Men så har vi också en hel del kläder i Teklas garderob med fläckar och annat, som aldrig riktigt försvinner i tvätten.
Vita kläder, handdukar och lakan, som inte riktigt håller sig vita längre efter tvätt.

I ärlighetens namn är jag seriöst överraskad.
Gamla vita linnen, som endast används att sova i numera, som blivit grå-dassiga med åren, blev faktiskt helt vita igen med vanish.
Även känslan i tyget kändes "nyare" igen, inte så slappt, utan mer stramt och tight igen.

Jag och Anna var ju och plockade björnbär för ett tag sen. Smarta jag, tog på mig en ljusrosa tröja!
Klantigt som fasen, när man ska stå i björnbärs-snår.
Hela tröjan var full av blå-lila fläckar.
Trodde aldrig den skulle bli ren igen.
Det låg t.o.m länge i tvättkorgen, för jag tänkte att det inte var lönt ens att försöka.
Men en dag åkte den med in i maskinen, och när jag hängde upp den, upptäckte jag att det inte fanns en enda fläck kvar.
Helt sjukt! Kunde knappt tro det.

Jag är supernöjd!
På riktigt!
Inget tvshop-snack!
Tvätten känns verkligen fräschare och renare.
Jag blir bara lite less vid tanken på att mina vanish-burkar snart är slut, och att jag faktiskt inte har råd att lägga den summan på det.

Summan av kardemumman...
Vanish - superduper produkt, men priset är lite väl saftigt enligt mig.

Buzzador, Tack för att jag fick vara med i denna kampanj.

Nu orkar jag inte mer...

Det finns en gräns för alla.
Hur mycket man orkar.
Vad man klarar att sortera bort och vad man orkar konfrontera!

Jag är trött nu.
Jag är arg.
Förbannad.
Ilsken och hatisk.

På alla oförstående, taktlösa, empatilösa och framförallt riktigt elaka människorna.
Som mailar mig och som kommenterar i min blogg.
Anonymt såklart.
Med innehåll bara för att stjälpa mig.
Få en motreaktion.
Provocera.

Fel forum.
Det är aldrig ok att provocera eller försöka göra någon annan människa illa.
Men att skriva allt det där, som vissa gör till mig, är riktigt sjukt!

Och mina älskade läsare, som stöttar mig så kärleksfullt som ni gör, tro mig...jag har inte publicerat dom värsta...

Denna fick jag nyligen...


Därför tar jag nu bort funktionen att kunna kommentera anonymt, till en början. Så får vi se hur det går, annars får jag komma på något annat...

Jag tänker inte bemöta kommentaren.
Dom som känner mig vet.
Och det är allt som betyder något för mig.

Snälla ni som kommenterar era elakheter, kan jag än en gång be er försvinna??
Skapa er ett liv i kärlek.
Skaffa en rolig fritid.
Ni kommer sova bättre på nätterna, med hjärtat fyllt av kärlek istället för hat!
Låt mig vara!
Jag kommer att hitta er till slut...