En kväll med Ohlssons

Förra veckan hade vi en härlig kväll hemma hos Ohlssons.
Vi bjöds på en smarrig "söndags-middag" en vanlig torsdag.
Det är vardagslyx.
(Tror att vår kött-älskade dotter åt ett halvt kilo kött själv, hon är ikke klok, detta kött-monster)

Att få vara med dessa goa människor är för oss väldigt betydelsefullt.
Det är kärlek, värme, harmoni och hopp.
Dom vet.
Vi vet.
Dom kämpar.
Vi kämpar.
Och tillsammans kan vi bara vara...








Världens goaste goaste voffsing Atlas!





Japps, vi är upp över öronen förälskade i denna fantastiska hund.


Peter imponerar på Tekla genom att kunna namnen på alla prinsessorna på hennes väska.


Dessutom kan han massor av barnsånger och målar fint.
"Peter är en nallebjörn, jag tycker om". Ja, Peter gick högt in på poppis-listan direkt.


Henrik lär Thomas fantastiska saker om iphonen!!! ;-)


Tre tossiga tjejer!


Tack älskade Peter för de fina blommorna. Dom värmer hjärtat, kan du tro.








Gammal bild på mig och Peter, snygga glasögon-ormar!

Tack för er Ohlssons, We love you!

Sova middag deluxe

Igår sov vi middag fyra timmar!!
Helt utslagna!
Den ena tröttare än den andra. Skönt, men sjukt förvirrande!








Allt jag vill hela tiden just nu, sova, sova, sova...bara sova.

Men det går ju inte!
Tyvärr!

Jag saknar dig!

Tristan, mamma saknar dig, saknar dig, saknar dig!!!


Det var inte såhär livet skulle bli.
Livet skulle inte se ut som det gör nu.
Utan dig.
Ett liv med så mycket smärta.
Du är mitt allt.
Och jag orkar inte utan dig.
Du är min anledning.
Anledning till att andas.
Jag är trött på att orka och kämpa, utan dig vid min sida.

Om ensamhet.

Idag spinner tankarna mycket kring känslan av ensamhet.
Att trots alla underbara människor runtomkring mig, känna mig ensammast i världen.

Jag är ensam.
Jag är ensam i min sorg.
I min saknad och längtan.
I min depression och panikångest.

Ingen sörjer likadant.
Eller i samma tempo.
Ingen känner exakt likadant.
Man är aldrig i samma fas.
Och ingen förstås precis.

För att vi är olika människor.

Därav denna ständiga känsla av ensamhet.

Jo, det hjälper till viss del att prata om det med andra.
Inte gömma sig.
Våga visa sina känslor och berätta om sina tankar.

Men vi är alla på olika ställen i livet.
Eller i sorgen.

Därav denna obehagliga känsla av ensamhet.

Ensamhet.
En av dom värsta känslorna jag vet.

Ingen vet.
Ingen tror.
Men jag är så ensam.
Och jag har ingen aning om hur jag ska göra för att inte känna så.
Jag gör allting "rätt".
Jag har min familj.
Jag går i terapi.
Jag pratar, pratar, pratar med alla olika slags människor och vänner.
Jag tänker.
Jag känner.
Jag skriver.
Jag umgås.

Ändå denna äckliga ensamhet.

Begravning.

Jag gillar inte ordet.
Vem gör det?
När det ordet används, betyder det ju att någon är död.

Jag använder det inte.
Bara ytterst sällan, för att människor ska veta vad jag pratar om.
Som nu.
I rubriken.

Många ser den som ett sista avsked.
Det gör inte jag.
Om människor tänker efter, så tror jag egentligen inte att dom heller gör det.
I alla fall inte dom som tror att själen lämnat kroppen och vandrat vidare, den stund man tar sitt sista andetag.
Om man nu tror att vi möts i himlen igen.
Då är det ju inte ett sista farväl.
Inte heller ett sov gott.
Eller vila i frid.
I himlen ska dom ha det fint, tills vi ses igen.
Där ska vi ju alla mötas och vara tillsammans igen.
Så alltså är begravningen mer en hyllning av det liv som varit.
Och ett, "Vi ses igen en dag"!
Om det nu är det man tror.

Man är ju fri att tro vad man vill.
Somliga tror ju bara att allt tar slut och blir svart.
Man är borta.
För alltid.
Då är det ju ett sista farväl.

Ordet för mig är hursomhelst väldigt laddat.
Det hör ihop med ångest.
Även om Tristan's "Vi ses igen" var så fin.
Precis så som vi önskade.
Tack vare underbara människor, som hjälpte oss att genomföra den dagen.

Jag har inte varit i en kyrka sen dess.
Inte vågat!
Livrädd för att återuppleva.

Men i fredags behövde jag gå in dit.
I samma kyrka.
Mitt hjärta ville och jag var redo.
För att säga till Eva;
"Vi ses igen, var inte rädd. Tristan och dina andra älskade tar emot dig och tar hand om dig"

Jag satt alldeles lugn i bänkraden, med mamma och Malin vid min sida.
Mina ögon ville blunda.
Jag satt där och andades lugnt.
Lyssnade till varje ord och sång.
Och han var där, mitt älskade lilla barn var där.
Jag kände honom så starkt.

Jag är så glad att jag tog mig mod att gå dit.
För Eva.
Och för att jag fick känna honom så nära mig igen.

Jag gick direkt hem, plockade fram dvd-skivan.
Satte mig på golvet framför tv:n och tittade på inspelningen av hans "Vi ses igen"!
Utan panik.
Tittade, kände, grät och fylldes av saknad, längtan och sinnesjuk smärta.
Men mest av allt kände jag kärlek i den stund.

Tack alla som visade oss så mycket kärlek den dagen och gör än idag.

Tack Lars, Wiveka, Linda och Fredrik för att jag fick vara med i fredags.
Mina tankar finns hos er varje dag.

Godnatt Vänner!

Vattkoppor!!!!!!!!!

Bring it fuckin on, säger jag bara!!
Finns någon sjukdom vi inte haft, så snälla skicka hit den nu, så kör vi allt på en gång.
För nu är jag fan gnällig, sur och trött på alla skit-bassilusker!

Vi hinner vara friska några dagar, högst en vecka, innan nästa skit-sjuka knackar på dörren.

Vattkoppor kör Tekla på nu, så om någon är sugen är ni välkomna hit!
(Av någon anledning vill folk alltid bjuda på vattkoppor, och jag vill inte vara sämre, så självklart är ni inbjudna)

För övrigt är jag faktiskt mest sur, trött och sönderstressad inuti.
Många, många prövningar den senaste veckan.
Orkar faktiskt inte ens prata om det!
Känner bara för att vara tyst nu...

Men innan jag avslutar, så vill Tekla skicka en tackhälsning och massor av kramar till alla dom goa ongar som skickat utklädningskläder och paket till henne.
Överväldigad och lycklig tös!
Tack fina ni!
(Bilder utlovas vid ett senare tillfälle)

KRAM.

Paket till Tekla från Blöjbudet!

Tekla fick ett paket igår från blöjbudet.
Hon är så söt, hon blir glad för alla paket, spelar ingen roll vad dom innehåller.
Klart, hon älskar ju välling, den go-ongen! Och det fanns i paketet, och smoothies från Ella's kitchen, som också står på hennes favoritlista.
Så det var ju populärt!

Både vi och Tekla själv är trött på blöjor. Hon börjar bli redo att släppa blöjan. Hon vill ju vara stor på riktigt, som alla hennes kompisar.
Men hon är inte riktigt där än.
Vi börjar förbereda henne nu och toa-tränar. Så till sommaren blir det nog perfekt att släppa helt.

Men tills dess är blöjor en stor kostnad.
Vi hittade blöjor på denna sidanBlöjbudet Hemsida

Vi har bara hunnit prova ett par stycken blöjor. Men dom har fungerat bra. Vi känner oss nöjda.
Och kommer att beställa där i fortsättningen.
Mycket billigare än i affären och hemleverans till dörren!
Tummen upp!

First Kiss by Tatia Pilieva

Igår när jag öppnade min facebook, snubblade jag rakt in i detta youtube-klippet!
Det är en liten film som Tatia Pilieva gjort, där hon bad 20 främlingar att kyssa varandra för första gången, framför en kamera.

Så magiskt vackert!
Jag ler från början till slut.
Romantiskt och bubblande!

Totally made my day!

Det här måste ni se!

Se den här på YOUTUBE!

Självmord

Hemska hemska ord.
Så fort jag döpte rubriken till självmord, kändes det fel, konstigt och tabu.
Ord som vi helst inte använder.
Som så många andra svåra och laddade ord.
Vi vill undvika hemskheter.
Hitta på "snällare" ord och sätt att uttrycka oss med.

Men sanningen är, att skiten är lika hemsk, vilka ord vi än använder oss av.

Nu var det inte det jag låg och funderade på egentligen.
Jag ville nog bara försöka "linda in" inlägget lite åt er, innan jag kom till kärnan.
För att det skulle kännas mindre hemskt att läsa.
Eller nåt...

Tidigare ikväll läste jag om en tjej som tog livet av sig, efter att ha förlorat sin dotter.
Hon orkade inte leva vidare utan sitt barn.
Vet inga detaljer överhuvudtaget mer än precis det.

Och vet ni vilken som var min första tanke och känsla?
"Fan va skönt för henne, så avundsjuk jag blir"

Hon slipper undan.
Tvånget att leva.
Hon får vara tillsammans med sin dotter igen.
Nu.
Inte om 50 år!!

Också föreställde jag mig känslan, av att komma gående, däruppe i himlen och Tristan kommer springandes in i min famn.

Åh Gud, som jag längtar till den dagen.

(Men inte en enda gång fick jag egna "självmords-tankar", känns viktigt att poängtera. Ni behöver alltså inte oroa er.)

Jag måste och vill leva färdigt med Tekla och resten av min familj, hur ont jag än kommer ha resten av detta liv.

Sömnproblem och Ångest!

Ville skriva något...
Men ni har hört allt förut.
Mina tankar kliar.
Ångesten bränner.
Paniken kommer krypande.
Kan inte somna.
Mardrömmar väntar.
Jag vet det redan.

I still believe...

But I'll still believe,
though there's cracks you'll see.
When I'm on my knees,
I'll still believe,

And when I've hit the ground, neither lost nor found,
If you'll believe in me,
I'll still believe...

"Mumford and Sons"

LYSSNA HÄR

Att bära en liten kista...

Den 16 oktober 2012.
Inte det sista farvälet.
Överlämnadet tillbaka till Guds famn.
En hyllning.
Ett "vi ses igen, vårt älskade hjärta".

Fyra män tillfrågade att bära en liten kista.
Fyra sa ja.
Morbro Danne.
Farbro Greger.
Uncle Mike.
Johann.

Våra hjältar.
Ni bar honom.
Ni bar honom i kistan, genom en fullsatt kyrka.
Era ben var starka.
Ni gick, samlade och lugna.
Jag tror, att ni skakade.
Men det syntes inte.
Jag vet inte vad ni tänkte, eller om ni ens kunde tänka.
Men ni gick, sammanbitna men så starka.
Ni bar honom nerför trappan.
Ni bar honom till hans plats.
Ni sänkte ner kistan.
Ni sänkte ner honom i jorden.

"Av jord är du kommen, jord ska du åter bli"

Våra hjältar.
Ni bar honom.

Den viktigaste uppgiften den dagen.

Tack.