Godis-Tjuven!!!

Tekla äter inte godis!
Eller?
Jo, tydligen förser hon sig själv med detta, medan mamman är i köket och donar.
Kan meddela att locket är väldigt trixigt att få av på burken också.
Men vill man, så kan man!
Tydligen!

Ja, vad ska man säga?
Det går ju bara att skratta!!
Jedrans busonge;-)

Tekla och Mobro Martin

Idag är morbror Martin och hälsar på oss.
Hans första uppgift blev att fläta håret på sig själv, eller rättare sagt hårmodellen som är döpt efter Martin.
Hm...det gick väl sådär.
Men Tekla är tålmodig och ändrade sig, så att det "räckte" med att han gjorde en liten hästsvans istället.








Fredagsmys i soffan med massor av ostbågar och chips är ju en självklarhet, som Tekla läääängtat efter hela veckan.
Hon delar gärna med sig, men matar helst dom som vill smaka.





Just nu är Martin kidnappad på Teklas rum, och varje gång han försöker ta ett steg utanför, ropar hon:
- Maaaaaaartin, med sin bestämda men milda röst och halar in honom igen.

Hon underhåller dock sina gäster mer än väl, även om hon styr med järnhand därinne.

Nu ropar Martin på hjälp...
Han tycker visst inte att bajsblöjor ingår i "morbror-jobbet"!
Konstigt, det är det som står överst på min lista...
Hm...

Lille Katt

"Lille katt, lille katt, lille söte katta. Vet du att, vet du att, det blir mörkt om natta."





Min älskade lille katt, det blir aldrig mörkt, så länge du ligger hos mig.
Det blir inte mörkt, när du spinner och snarkar i min famn.
Min fina Isodor.

En blå älskad cykel.

Tristan's absolut bästaste sak - hans blåa cykel.
Jag glömmer aldrig den dagen, då jag, Tristan och morfar (min pappa) åkte till cykelhandlaren för att köpa en cykel till vår stora kille.
Som han hade längtat.
Han växte så snabbt ifrån tre-hjulingen. Cyklade så fort, att tramporna och fötterna kom i otakt.

Han fick välja precis vilken cykel han ville i affären.
(Det tog tid)
Till slut kom vi hem med en blå cykel, en cykelhjälm med eldflammor och världens stoltaste onge.
Ett varv i gatan, så kunde han cykla på den.
Sen cyklade han alltid!

En blå cykel.
En blå, älskad cykel.
En blå, älskad och speciell cykel.

Den sak som gjort allra mest ont i mitt hjärta att se på nu.
Utan honom.
Därför har den blåa cykeln bott hos mormor och morfar ett tag, för att sedan flytta upp på vinden här ovan.
Vissa saker smärtar för mycket, för att man ska fungera runt dom.

Men så kommer det en dag...

En dag när man tänker på sin älskade systerson.
Mitt lilla hjärta, Erik.
Nu är han stor nog för en sådan cykel.
Tristan skulle velat.
Cykeln plockas ner från vinden.
Den gör ont.
Ända tills man ser Erik's leende.
Tills man ser honom cykla på den.
Och plötsligt tar hjärtat ett extra skutt och samma stolthet infinner sig i kroppen.
Ett varv i gatan, sen kunde han också cykla på den.

Den blåa, älskade och speciella cykeln.
Tillsammans med en annan älskad och speciell onge.

Tack Gode Gud...

Varje dag tackar jag Gud för min älskade fästman, min familj och mina fina vänner, som alltid finns för mig.
För all kärlek, värme och omtanke dom ger mig.
För att dom får mig att fortsätta att kämpa.
Fortsätta att tro på livet.

Mest av allt älskar jag dom och tackar för att dom bär mig och hjälper mig att ta en steg tillbaka, när någon försöker knuffa mig över kanten.
Deras kloka ord hjälper mig att ta ett nytt andetag och släppa all ondska som medvetet riktas mot mig ibland.
Dom tar min hand, reser mig upp, borstar av min jacka, torkar mina tårar och sätter glasögonen på plats igen.

"Så, Sophie...nu fortsätter vi!! Vi lyssnar inte på småaktiga och elaka människor, som inte fått lära sig respekt, hyfs och medkänsla.
Vi uppmärksammar inte det mer. Vi ger dom inte vad dom vill ha. Det är sjuka människor, som behöver hjälp. Vi tar inte åt oss av det. Vi svarar inte på det. Vi är bättre än så"

Så...
Bad people go away!!!!
Please, just fukkin go away!!

Lättat på bagaget en stund...

Onsdagen avklarad och därmed ännu ett möte med psykologen.
Packat upp lite bagage, gått igenom det och lämnat en del kvar där.
Där i rummet hos psykologen.


Gick därifrån med lite lättare steg.
Lite lättare andning.

Och nu, några timmar senare är redan bagage-utrymmet fullt igen.
Andningen tyngre.
Ångesten större.

Jag vill ju inte vara utan honom.
Tåget körde på honom.
Jag kunde inte rädda honom.

Faaan, jävla liv...

Bröllops-yra!

Jahapps...Juli närmar sig sakta men säkert.
Och då är det dags, för bästa vännerna att giftas.
För fanken, jag har redan fjärilar i maggen.
Jag och syster är brudtärnor, och fighten om vem som ska vara förste-tärna är igång sedan länge! Haha, ni som har syskon förstår!

Det är alltså di här två goa som ska gifta sig.








Ja visst ser dom vuxna och ordentliga ut? :-)
Men dom har också varit unga!





Fast dom var förstås söta och fantastiska redan då också.

Jag har varit med från början...
Då på the tivoli, den där kvällen, nyårsafton...när jag nästan fick knuffa fram Lotta för att hon skulle våga gå fram och prata med Riad.
Tja, sen blev det ju dom liksom.
Och har varit sen dess...
Och jisses vad jag älskar dom!
Fina och underbara vänner!

Bröllopsyran är i full gång och förra helgen valdes brudklänning (den som jag hittade, måste tilläggas)
Och åååååååh, den är en sådan 10-poängare!!
Nix, självklart kan jag inte visa den för er.
Ni får vänta till Juli.
Men lite andra bilder från klänning-affären kan jag bjussa på:-)











Ppppookerface ppppokerface! (Lottas hel-diss på denna klänning)














Det är som ett sagoland!
Tjej-tjejen i mig gillar det, och förtrollas bort en stund och rycks med.
Men jag är ju mer inne på hippie-bröllop för vår del...
Men ååååh, så vackra dom där sago-klänningarna är ändå...

Fick sällskap hos Tristan idag...

Jag fick härligt sällskap hos Tristan imorse.
Mange och Sandy följde med.
Sandy fann sig till rätta och la sig ner alldeles lugn och harmonisk och tittade ut över Tristans plats.





Precis som hon kände...
Precis som hon visste...


Världens goaste granne Mange.
Tack för sällskapet.

Jared Leto fick sin Oscar!

Oscargalan 2014...
Nä, jag orkade inte se den.
Men jag har sett det viktigaste klippet från den.
Största stjärnan detta år; Jared Leto såklart!

Ica's Matkasse

Idag kom världens bästa Anna och levererade sista veckans matkasse från Ica.
Jag kommer att göra ett längre inlägg med utvärdering om detta senare.
Vi är supernöjda och så tacksamma för denna gåva av Micke på Ica Maxi i Löddeköpinge!

Såhär ser det ut, när vi plockat upp ur kassarna!
Fräscht och inspirerande!





Precis, precis, precis vad vi behövde för att komma igång och bli motiverade med matlagningen igen.
Idag blev det Pasta Rigatoni med kallrökt lax.





Smashing hit!
Mycket gott:-)

Efterlysning: Utklädningskläder!

Tekla efterlyser utklädningskläder!
Det är bland de populäraste lekarna härhemma nu.
Mycket kan hennes pappa sy, men favoriterna just nu är lite svåra.

Finns det någon som har någon av dessa, som är färdiglekta med i ert hem, så köper vi dom gärna till en billig slant!

Mr Buzz Lightyear:


Spiderman:


Kramar från Tekla;-)

Egentligen...

Egentligen har jag jättemycket att ventilera.
Massor av tankar och känslor, som snurrar runt uppe i huvudet.
Har varit så hela veckan.
Men dom är liksom så osorterade och intrasslade i varandra.
Svåra att reda ut.
Kommer på mig själv sittandes, stirrande ut i tomma intet, med rynkade, undrande och bekymrade ögonbryn.
Försöker fånga en tanke här, för att stoppa in den där.
Men då fladdrar en annan förbi och stjäl all uppmärksamhet, och den andra tanken tappas bort, ner till botten nånstans.
Kaos.
Ändå är jag ganska lugn i kroppen.
Ovanlig känsla.
Kaos inne är alltid ännu värre kaos utanpå!

Tekla verkar ha tagit sig igenom denna utvecklingsperioden (som för övrigt varit EXTREM).
Hon säger sjukt roliga saker och kommentarer hela tiden.
Hon har blivit så stor.
Hon är så vettig och klok.
Även om hon har sin mammas temperament.
Hon lär sig nya saker hela tiden.
Så charmig och söt, att hjärtat svämmar över trettio gånger om dagen.
Hon och Isodor har äntligen hittat sina platser med varandra och skapat en supermysig relation.











Gud, vad jag älskar henne, den ongen!! Min lilla fantastiska Tekla.

Hon är så lik honom just nu.
Så lik att jag stundtals inte vet vart jag är?
Är jag då?
Är jag nu?
Så lik att jag måste le, för att i nästa sekund sopa upp mitt hjärta som ligger i tusen bitar på golvet.
Så lik.

Herregud, vad jag saknar honom.
Min bästaste onge.
Mammas Tristan.

Jag är delad mitt i.
En del här.
En del där.

Ingen lätt livsuppgift!
Varför i helvete gavs den till mig?

Fortsätter att sortera imorgon...

Natti