Många frågar mig ofta hur det går på mina samtal nuförtiden?
Det var svårt att byta psykolog, det är det för alla.
Sen är jag en människa som har svårt för förändringar.
Svårt att börja om.
Och är även svår-flirtad.
Första intrycket sitter benhårt fast i mig.
Jag dömmer säkert hårt, och är kräsen.
Men, säger jag bestämt och markerar med pekfingret i luften.
Detta är inte nytt för mig.
Jag har gått i samtalsterapi, kbt och varit "kund" inom psykvården många år av mitt liv.
Bytt psykologer och terapeuter hit och dit.
Jag vet hur viktigt det är att man klickar och fungerar tillsammans, annars är det "waste of time"!
Vi hade en trög start, jag och min nya psykolog.
Kom lite snett.
Jag var nära att ge upp.
Men vi redde ut det och hittade rätt.
Så mina samtal, fortfarande en gång i veckan, går nu bra.
Jättebra faktiskt!
Känns som vi reder ut någonting varje gång.
Kanske inga stora knutar, men ändå.
Dom små knutorna måste ju också bort.
Dessutom får hon mig att känna mig lite starkare, efter varje möte.
Japps, samtalen fungerar bra nu.
För övrigt provar Henrik på att jobba lite så smått igen.
Han tycker det känns bra, och då känns det bra för mig.
Men det är ju även en förändring igen, så ångestnivån ligger lite högre än "vanligt" nu.
Det har såklart även att göra med att jag tar ansvaret för Tekla på nätterna, och därmed inte kan sova på mina sömntabletter.
Ännu en förändring.
Som innebär väldigt lite, nästan obefintlig sömn på natten.
Men jag är envis och vill gärna slippa mediciner, så vi kör på såhär ett tag och ser om det funkar.
Dags att försöka börja natta mig nu då'rå...
Natti mina fina människor!
Kram/S
