Vinbär?

Någon som har vinbär i sin trädgård, som går till spillo?
I närheten av Billeberga?
Jag köper gärna till en billig peng;-)
Min nya hobby - att göra saft!

Paus

Ibland lyckas vi trycka på paus- knappen.
Tänk om vi kunde det oftare...

Där i kistan...

Nergrävd i jorden.
Där i kistan ligger han.
Nerbäddad i sitt findus och Pettsson-påslakan och kudde.
Han har sina favoritkläder på.
Stålmannen-tröjan, dom blåa träningsbrallorna, röda munkjackan, strumporna med dinosaurerna, blixten/bärgarn-kepsen och hans älskade turkosa sandaler.
(Gud vad jag saknar dom skorna)
Också har han sin blixtenfilt på sig.
Vid handen ligger hans favoritbok, Blixten såklart.
I byxfickorna ligger blixten, bärgarn, rödis, herbie och kanske några fler favoritsaker som jag inte minns just nu.
Han har sitt bil-smycke på sig, de som han och Ellie valde tillsammans och köpte likadana.
I ena handen håller han sin ena snutte, och i den andra sin katten findus. Den andra snutten ligger längs hakan upp till kinden. Precis som han brukade lägga den själv, när han skulle sova.
Så ligger han där, där i kistan, i jorden...

Rulla ner!!

Rulla ner persiennerna,
skydda mig från utsidan.
Därute bakom nerdragna persienner finns sommaren och solen.
Där finns alla glada barn, alla lyckliga familjer, som firar sommarlov och semestrar.
Barn i studsmattor, barn i pooler, barn som lär sig cykla utan stödhjul, barn på gungor, på skateboards, barn med bruna sommarben och leende.
Precis så som det ska vara.
Så som vår sommar också skulle vara.
Älskade barn, levande och lyckliga.

Men så är det inte här.
Här är det nedrullat.
Mörkt.
Orkar inte se sommaren.
Härinne bakom de nerdragna persiennerna är det tungt att andas.
Här finns sorg.
Depression.
Ångest.
Och tårar.
Tårar som aldrig tar slut.
Saknad och desperat längtan.
Härinne bakom persiennerna har vi ont.
Härinne har vi en snart blivande 2-åring, som torkat sin mammas ledsna kinder hela dagen.
Torkar, klappar, kramar och pussar.
"Mamma lessen, mamma saknar Tristan"!
- Ja, Tekla, mamma saknar Tristan, så mycket att jag knappt orkar något annat. Men jag älskar dig också, min goa lilla tjej, som torkar mina tårar så ömt...

Jag kommer aldrig...

Jag kommer aldrig att kalla mig änglamamma.
Jag är Tristan och Teklas mamma.
Tekla är här.
Tristan är där.
Där hos Jesus, Gud och hos våra älskade, uppe i himlen i paradiset!

När min farmor dog, förklarade jag för Tristan att hon var gammal, sjuk och därför fick flyga upp till himlen till Gud och bli en ängel.
Det kändes fint för honom att höra att gamlafarmor blivit en ängel.

Det kanske det känns för er andra om Tristan.
Att han blivit en ängel.
Var och en tror och tänker vad den vill.

Men för mig är Tristan, bara Tristan.
Inte längre här, men där.
Inget änglabarn.
Bara mitt barn.
Och jag är hans mamma.
Jag är ingen änglamamma.

Detta är mycket viktigt för mig.

Utan dig...

Gör pannkakor.
Utan dig.
Gör ont.
Du älskar pannkakor.
Din och min grej.
Tekla älskar också pannkakor.
Måste göra åt henne.
Men det så sjukt ont...

Låt er inte luras

Låt er inte luras.
Tiden läker inte alls några sår.
Ett krossat hjärta blir aldrig helt.
Låt er inte luras.
Inget blir lättare, inget gör mindre ont.
Låt er inte luras.
Jag ÄR INTE stark.
Jag ÄR INGEN kämpe.
Jag är ledsen att jag förstör ert hopp, er tröst, er bild av en överlevare.
Men låt er inte luras.
Mitt leende betyder ingenting.
Min existens betyder ingenting.
Låt er inte luras.
Jag lever inte.
Jag överlever.
Inte för att JAG vill, utan för att jag måste.
Låt er inte luras.
Jag dog också den regniga dagen på spåret...




























En dag ska jag också ligga här bredvid.
Den dagen blir jag hel igen.

Kärlek runt Tekla

Det är många som är med och ger vår lilla shinonikka kärlek och omsorg.
Ikväll är mina ord slut, men bilder talar ofta för sig själv, så även dessa.
Tekla är omringad av kärlek!















































Tack för alla er, och många fler, som inte lyckats fångas av kameran denna omgång!
Älskar er!

Ledsen...

Ikväll är jag ledsen.
Bara så himla ledsen.
Jag längtar efter min glada onge.

Tristan, mammas bästaste onge.
Mamma vill vara hos dig.
Hålla om dig och busa med dig.
Jag vill läsa blixten-boken för dig.
Jag vill bygga en lego-robot till dig.
Göra vattenballonger i badbaljan.
Tjata på dig att borsta dina tänder ordentligt.
Jag vill sitta på filten på trädäcket och äta hamburgare och pommes med dig - det var så härligt.
Du och jag!
Jag vill se dig stolt säga "det har jag lärt Tekla"!
Jag vill höra dig fråga "varför??" på ditt alldeles speciella sätt, hundratals gånger om dagen.
Jag vill se dig cykla på din blåa fina cykel, som du älskar.
Jag vill höra hur du skrik-pratar med dina hörselkåpor på öronen, när du tror att vi inte hör dig, när det är tvärtom.
Jag vill bara se dig le och skratta.
Springa och hoppa.
Leka med dina kompisar, som du älskar.
Höra ditt bubblande skratt.
Krama dig.
Älska dig.
Jag vill se dig leva och växa.
Det var så det skulle vara....

Inte såhär...jag skulle inte säga godnatt till en bild och släcka ditt ljus varje kväll, när jag lägger mig.
Fy fan vad det gör ont.





Idag har ditt dopljus brunnit också - mamma ber.
Ber att du har det bra, där du är, hos Jesus och alla våra andra älskade.
Ber att du väntar på mig, att du kommer springande in i min famn, när jag kommer.
Ber om frid.

Jag älskar dig så mycket, min fina onge.
Min Tristan Hezekiel!
Min bästaste onge❤

Mitt monster.

Ångesten är ett stort svart monster inuti i mig som växer och växer mer för varje dag.
Ett slemmigt, äckligt monster, vars klor river i varenda liten cell i mig.
Som bränner som eld och skär som knivar.
Monstret hugger sönder mig inifrån.
Hindrar mig från att andas.
Kvävs jag?
Slutar mitt trasiga hjärta snart att slå?
Det kan inte bara fortsätta att slå i all denna smärtan.
Monstret är starkare än hjärtat.

"Han lirkar sig ur min hand.
Han springer.
Stannar, vänder sig om.
Han tittar på mig.
Min 3,5-åriga älskade onge.
I samma sekund kör tåget på honom.
"Klonk" låter det.
Han flyger iväg.
Tåget stannar inte.
Jag ser först inte vart han landar.
Jag hittar hans mössa.
Söndertrasad.
Panik.
Känns som min kropp brinner.
Jag skriker.
Jag hittar honom en bit bort.
Död.
Mitt barn."

Idag har jag hållt den mössan i min hand.
Min skakiga hand.
Jag minns exakt vad som for igenom mitt huvud, när jag hittade den så söndertrasad.
"Är han sönder?"

Nej, han var inte sönder.
Ett litet hål i pannan, där han träffades av tåget.
Näsblod.
Blå läppar.
Andades inte.
Död.
Inte trasig, men död.

Hur fan ska jag fortsätta att leva med det?

Det som inte kan sägas...

Tänk om jag bara kunde släppa bomben.
Öppna på locket och låta allt pysa ut!
En enda stor explosion.
Säga och skriva allt det jag verkligen tänker och känner.
Men det kan jag inte.
Så får man inte känna.
Så får man inte tänka.
Det är så mörkt.
Alldeles för mörkt för andras ögon och öron.
Alldeles för mycket smärta.
Så svart som det kan bli.

Snälla nån, bara ge mig en slägga och låt mig gå loss på hundratals fönsterrutor.
Låt mig slå sönder och krossa, tills jag faller ihop av utmattning.
Låt mig gräva det svarta, djupa hålet och bara få ligga där.
Tills jag exploderar eller spricker i tusentals bitar...

Den helvetiska verkligheten...

Är den.
Den som känns som en magisk saga först.
Den där man får vara med om det största i livet - att föda ett barn.
Ett efterlängtat barn.
Ett mirakel.
En älskad och underbar pojke.
Man får leva med honom varje dag.
Skratta med honom.
Prata med honom.
Gosa med honom.
Leka med honom.
Lära honom saker.
Lyssna på honom.
Läsa sagor för honom.
Ligger sidan om honom i sängen och titta på hans vackra ansikte och höra hans andetag.
Njuta av honom.
Det har jag gjort, varje dag i 3,5 år.
Varje dag har jag sagt "jag älskar dig Tristan".
Varje dag har jag sagt "vem är mammas bästaste onge"?
- Jag, svarade han alltid och log.

Tills den dagen kom, då den helvetiska verkligheten slog till.
En olycka.
En sekund.
Och vår älskade och underbara pojke försvann från oss.

Livet är inte magiskt längre.
Jag kan inte leka, gosa, läsa sagor, klappa hans hår eller skratta med honom mer.
Jag kan inte fråga "vem är mammas bästaste onge" längre!
Jag får inget svar.

Den helvetiska verkligheten.
Han är inte här längre.
Han är inte det.
Han har inget rum längre, ingen säng och det mesta av hans saker är nerpackat.
Alla hans randiga tröjor och dinosaurie-pyjamasen i plastbackar.
För han är borta.
Inte hos oss längre.

Jag bar honom 9 månader i min mage.
Hans hjärta har slagit sidan om mitt, inuti mig.

3,5 år av total lycka.
Sen började den helvetiska verkligheten.
I den lever vi nu.
Varje dag, fattas vi en i familjen.
Vi var fyra.
Nu tre.
Vi fattas vår älskade Tristan varje morgon vi vaknar upp, i vår helvetiska verklighet.