Jag andas...

En timme i taget.
Jag andas.
Mot min vilja.
Men jag andas.
Jag måste.

Skötbord säljes!

Mot vår vilja går tiden.
Mot vår vilja närmar sig en flytt.
Från hus med stort garage till lägenhet med pytte-förråd.
Vi kan inte ta med oss allt, vi kan inte "fosterhems-placera" allt.

Men jag har inte hjärta att kasta Tristan och Teklas skötbord.
Lägger ut bilder här, om någon är i behov av ett skötbord, som lätt förvandlas till bara en hylla, när man inte behöver skötbordsdelen längre.
Den är köpt på ikea, heter Hensvik, för 995:-
Hyllan är i jättefint skick, skötbordsdelen är lite skavd. (går säkert att fylla i med lite färg, om det stör)
Hämtas i Billeberga för 200kr!
(200kr, som hamnar i Teklas sparbössa)











//Sophie

Teklas Max-Premiär

Timmarna blir många, när man bara är hemma och ångesten är stor.
Tiden går sakta.
Fantasin är inte på topp, och lillasyster kräver sin underhållning.
Lek och frisk luft står på schemat varje dag.
Vi kämpar.
En promenad kan verka mycket enklare än vad den är.
Med ett ständigt ångest-tryck över bröstet, klump i halsen och tårar brännande bakom ögonlocken är det inte så lätt att bita ihop, ta på skor, jacka och gå ut.

Måste kolla skånetrafiken-appen, är tågen i tid, så att vi inte är på väg över spåret, när det plingar i bommarna!?
Har ingen koll på godstågen, kommer det komma något, nu när vi är ute?
(järnvägen ligger mitt i byn, man ser och hör tågen i princip överallt i byn)
Vem kommer vi att möta?
Några barn?
Vart känns bäst att gå idag?
Tristan-minnen överallt - där gungade han, där klättrade han, där trillade han, där lärde han Tekla att klättra i trappor, där hade han sin magiska skog, där dog han...
Gör så ont överallt.
Ändå skulle jag aldrig lämna byn nu.
Aldrig!!

Men, vi försöker som sagt att aktivera oss lite i den mån det finns ork.
Försöker komma ut lite...

Idag har Tekla haft sin Max-premiär.
Lunch på Max i Helsingborg.
Snacka om att älska det.
Medans jag bar fram barnstolen, klättrade hon upp och satte sig på en stor stol.
"Jag är ingen bebis, mamma"


"Hamburgare och pommes är ju jättegott"





Också mjölk i samma sorts mugg som mamma och pappa - spännande! Stolt som en tupp.








Självklart måste man prova "karusellen" också!





Ja, kul att du gillade det, Tekla!
Men lilla "rultemajan", nu dröjer det tills nästa gång med skräpmat!

Helgen...

I fredags kom fina Herr och Fru Gantofta, med tacosmiddag, godis och varmt sällskap åt oss.
Det var ett tag sen vi sågs.
Vi orkar egentligen mest umgås med närmaste familjen just nu, men i fredags fanns lite mer ork, och då var goda vännerna på plats, sådär spontant och kvickt!
Tack!
Ni värmde.


Vår favve-kock lämnade massor av god mat på verandan, så på lördagen bjöd vi (Björn)☺ in mina föräldrar på middag.
Baconfylld schnitzel, stekt potatis, grönsaker och mumsig sås. Sjukt gott, tack Björn!!
Nu går snart inte vågen neråt längre...
Vi avslutade lördagen med några rundor Buzz. Henrik hade som vanligt fuskat med spelkonsolerna, så att våra var för långsamma, så att han vann.

Idag har vi varit inne hos min mormor och morfar och fikat en sväng i förmiddags.








Dagen har känts lååååååång, och ångesten stark och övermäktig. Vi har försökt hålla igång, så länge Tekla varit vaken, så att hon ska få sitt liksom. Det är viktigt för oss.
Så det blev en runda till pulkabacken, precis innan det hann att bli mörkt. (skönt, då var vi ensamma där, minskar pressen betydligt just nu)
I alla fall, Tekla gillar snö och att åka pulka nu.

Men hon blir ju kall efter 20 min, lilla livet, trots att hon är fullt påbultad med kläder.


Efter garderobs-rensing (duktig tjej som provat, vad som passar och inte passar längre), lek och bus, ett långt bad och en nalle puh film, sussar lillasyster gott i sin säng.
Helgen är slut.
Inte för att vi märker nån skillnad.
Jag andas ut.
Tårarna rinner.
Nattamedicinen slinker ner, snart somnar jag och en ny dag i sorg börjar snart igen...

Men jo, vi andas...

Svar från journalisten...

Jodå, jag fick ett svar från journalisten som skrev artikeln, med den otroligt smärtsamma och felaktiga informationen i Skånska Dagbladet i torsdags.
Den klenaste och fattigaste ursäkt jag någonsin fått i hela mitt liv.
Han beklagade att jag tagit illa vid mig, av ordvalet.
Ordvalet?
Snarare allvarlig fel-information!
"Han hade inte tänkt sig riktigt för, när han skrev och insåg att han kunde formulerat sig bättre"
Han lovade också att göra ett förtydligande "att barnet inte var obevakat vid olyckstillfället" i lördagens tidning.
Något inte jag hittat nånstans, men det kanske bara kommer med i papperstidningen och den skulle jag inte lägga en spänn på!
Någon som har skånskan, som läst det förtydligandet?
Nåja, någon empati eller medkänsla är den journalisten helt utan.
Här är mitt svars-mail, på ursäkten:
"Ja, såklart tog jag mycket illa vid mig!
Jag har förlorat mitt barn och lever i ett extremt tungt sorgarbete och var dessutom med om en fruktansvärd traumatisk upplevelse - själva olyckan, som jag kämpar med att bearbeta.
Jag är mamma, det är min livsuppgift.
Det är vad jag är bra på.
Det är vad jag älskar att vara.
Om hundratals människor ska läsa att min son blev påkörd av tåget vid ett obevakat ögonblick, kan jag lika bra lägga mig ner och dö direkt!
Då orkar jag inte fortsätta kämpa för överlevnad alls...
För det stämmer inte.
Han va ALDRIG obevakad.
Han höll min hand. Jag höll hans hand.
Han lirkade sig loss och sprang...
(Något som han aldrig gjort tidigare, han var superklok i trafiken, tittade sig alltid för tillsammans med oss, men han va 3,5 år och glömde sig)
Tåget kom.
Sekunder.
Allt framför ögonen på mig.
Jag hade inte chans att rädda honom.
DET försöker jag överleva med varje dag.
Ja, jag vill ha ett tydligt förtydligande i tidningen!
Tack!
/Sophie"
Jag får då ett mycket kortfattat och kallt svar, där han med ett fåtal ord beskriver vad som kommer att stå i lördagens tidning. Ett fåtal ord om att det förekommit tvetydig formulering och att barnet inte var"obevakat" vid olyckstillfället.
Han avslutar mailet med ett
"Ha de"
Oxå sitt namn!
Ha de?
Seriöst?
Skriver man "ha de" till en mamma som nyss beskrivit vilken tragedi hon går igen, vilken mardröm hennes liv är?
Skriver man "ha de" som rutinerad journalist till en mamma som nyss förlorat sitt barn i en fruktansvärd olycka?
Så sjukt oproffessionellt och lamt!
Självklart var jag tvungen att svara igen:
"I ärlighetens namn,
det var den klenaste och fattigaste ursäkt jag fått i hela mitt liv.
Kan förstå att det kan vara svårt att bemöta den fruktansvärda tragedi, som jag så ärligt och rakt fram delar med mig av till dig, som främling.
Och jag gör det endast av den "enkla" anledning, att din formulering i artikeln fick mig att fullständigt gå i sönder (om möjligt) ännu mer, än jag redan är.
Av den anledningen att du skrev om mig och min son, utan att veta vem vi är eller hur olyckan gått till.
En formulering, som inte ens är en formulering, utan bara rakt av helt fel information.
Dessutom har jag inte sett det förtydligande eller ursäkt som du beskrev och lovade mig i lördagens tidning?!
Eller det hamnade bara i papperstidningen, inte på nätet?
Också undrar jag varför du skrivit "obevakad" med citations-tecken i ditt förtydligande?
Vad menar du med det?
Den känns konstigt, eftersom citationstecken inte bör användas för att framhäva ett ords betydelse eller vikt rent generellt, eftersom detta lätt kan misstolkas som ironi.
Att avsluta mailet till mig med ett
"ha de"
visar på total brist av empati och medkänsla.
Fruktansvärt oproffsigt och lamt.
/Sophie"
Ja, detta äter upp min energi nu!
Men jag är inte den som är tyst.
Jag säger ifrån, när något är fel.
I SPEAK MY MIND!!
Finns inget annat sätt att hitta ro i detta...

Skånska Dagbladet kan dra åt....

Läste precis artikeln om övergången i Skånskan.
Är så upprörd att jag skakar.

Jättebra att dom ska stänga övergången, yey!!

Men journalisten som skrev artikeln Kan läsas här borde ta reda på bättre fakta och passa sig bättre kring vilka ord han använder.
Kanske fundera på hur mycket ETT ord kan förstöra för en som redan krälar på botten och kippar efter luft!

Han skriver "Vid ett obevakat ögonblick försvann pojken ut på spåret och olyckan var ett faktum."

Det var INGET obevakat ögonblick!!
Tristan lirkade sig ur min hand och sprang ifrån mig.
Han var ALDRIG OBEVAKAD!!
Han blev påkörd och dog mitt framför mina ögon, utan att jag kunde göra något! Allt på bara några få sekunder.

Jag kämpar med ångest, skuld, smärta, och sinnesjukt saknad varje dag...
Att läsa en sån mening fick mig att tappa allt...
Att veta att hundratals människor läser den meningen, får mig att nästan kräkas.
Ska dom tro att han var obevakad?

Här är mitt mail till honom, inte speciellt välskrivet, men skrivet under extrema ångestkänslor:

"Ska börja med att berätta vem jag är!
Jag är mamma till Tristan.
Tristan är pojken som blev påkörd av tåget och dog i Billeberga den 24 september förra året.
Jag är en mycket trasig människa nu.
Mitt barn blev påkört av tåget framför mina ögon.
Varje dag kämpar jag för att överleva, för att kunna andas.
Jag kämpar med ångest och skuld, över att jag valde att gå det hållet den dagen.

Att läsa din artikel igår i tidningen raserade mig helt.
ETT ord kan göra STOR förstörelse!
Du skriver "obevakat ögonblick"!!

Jag har inte berättat hela händelseförloppet offentligt, det är för smärtsamt. Kanske gör jag det aldrig.
Det är inget jag behöver.

Men en detalj är jävligt viktig!!!
Och det är att det var inget "obevakat ögonblick"!!!!
Jag är en ansvarsfull mamma, med full koll på mina barn.
Han var 3,5 år, och som alla andra barn i den åldern, nyfiken och mycket spring i benen.
Jag höll honom i handen, som jag alltid gör, han lirkade sig ur och sprang...

Det var INGET "obevakat ögonblick".
Som känns fruktansvärt att läsa!
Skrivet av någon, som inte har en jävla aning om vad som hände!!

Ord.
Mäktiga.
Farliga.
När dom är fel.

Hälsningar
Mamman till pojken som blev påkörd och dog!

Skånskan - aldrig mer köper jag eller tar en prenumeration på er skit-tidning!
Dra åt........

Musik är ju mitt syre...

Musik har alltid varit mitt liv, mitt syre.
Jag känner och lever genom musiken.
Så har det alltid varit.
Egentligen också mitt enda riktiga intresse.
Även sen barnen kom har musiken alltid haft en stor och viktig roll i mitt liv. Enda skillnaden har varit att jag inte åkt på så mycket konserter längre.

För 13 år sedan dog min bästa vän och själsfränd Alexandra.
Jag sörjde henne innerligt, hamnade i en djup depression under många år, med olika psykiska "följdsjukdomar"!
Cirka tio år av kaos.
Den tiden tog jag mig igenom med familj, vänner och framförallt musik.
Musiken var främsta och bästa medicinen.

Jag har inte lyssnat på min musik sen den 24 september förra året.
Jag kan inte.
Det gör för ont.
Känns för normalt.
Känns för mycket.

Musik hjälper inte denna gången.
Musik tar andan ifrån mig istället.
Stjäl mitt syre.

Men musiken försöker nå mig ändå...
Inatt kom denna låten till mig i en dröm, en av mina favoritlåtar med Counting Crows, "Round here"!
Jag kan inte lyssna nu, men ni kanske vill!?
Adam Duritz, sångaren i Counting Crows - en av mina musikgudar.
Han får musik att kännas.
Spotify, Counting Crows - Round here

"Would you catch if I was falling 
Would you kiss me if I was leaving 
Would you hold me cause I'm lonely, without you 
I said I'm under the gun around here 
I'm lonely, lonely, lonely without you 
And I can't see nothing 
Nothing round here"

Hoppas dagen kommer, då mitt hjärta klarar att ta emot musik igen...

Jag saknar den också...

Kakor, Tulpaner och Sms!

Igår kom vår fina granne Bente med våra favoritkakor, som hon bakat åt oss.
Tänk att en sån god kaka och handlingen bakom den, kan värma hjärtat så, mellan tårarna.
Det gör det verkligen, Bente!
Tack.
Chokladkakor och Silviakakor.




Dom godaste vi nånsin ätit.
Och idag är det tulpanens dag fick jag veta.
Lillasyster kom med en fång tulpaner, och det är ju faktiskt min favoritblomma.
Dom står mitt på köksbordet.




Och till middagen, när tårarna började rulla, för att en älskad onge fattas vid bordet, värmde dom också mig.
Tack älskade lillasyster.
En sms-konversation med herr Gantofta fick mig att le igår, några sekunder tändes en liten liten gnista.
Tack, för att du lyssnar på mitt favoritband för mig, nu när jag inte kan.
Det är mycket tårar nu.
Mycket ångest.
Mycket skuld.
Mycket förtvivlan.
Smärta.
Ohanterbar saknad.
Och det som håller igång mig, som håller mig levandes,
andandes,
är ni,
familj och vänner.
Med era ord, kramar, handlingar och omtanke...
Betyder kanske att det finns lite hopp, mitt i allt det nattsvarta?!

Problem med "vila i frid"...

Jag har problem med uttrycket "vila i frid".
Men det är ju så man säger.
Undrar om nån mer än jag tänker på innebörden av orden?

Jag har problem med "vila i frid", när det gäller unga, friska och pigga människor.
Människor som inte levt färdigt.
Människor som inte lever i sjukdom eller smärta.
Människor som nyss börjar leva sitt liv.

Dom behöver inte "vila i frid".
Dom behöver leva!!
Leva i frid och trygghet.
Bland människor, där dom hör hemma.

Tristan behöver inte vila.
Han är inte trött.
Han är inte sjuk.
Han har inte ont.
Han är inte otrygg.
Han är ett lyckligt barn.
Nyfiken, med massa spring i benen.
Han behöver inte vila.
Tristan behöver leva.

"Vila i frid" känns fel...
Det stör mig nu.

Tristan behöver inte vila.

Ledsen dag...

Det började med en pojke i svart overall, liknande Tristans svarta overall, han hade förra vintern.
Han sprang förbi vårt fönster, på skolgården. (vi bor sidan om skolan)
Han var ungefär lika lång som Tristan.
Hade samma spring-stil och en svart likadan mössa.
Ångesten började bubbla i bröstet direkt.
Tårarna brände som eld bakom ögonlocket.
Så kallade Tekla från vardagsrummet och jag gick in dit.
Såg bilden av Tristan, på hyllan, på väggen.
Min fina fina onge.
Bröt ihop.
Min älskade älskade onge.
Det var inte du som sprang därute.
Du är inte här.
Jag saknar dig desperat.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Vi älskar ju dig.
Vi älskar ju honom.
Han är vårt barn.
Vi ville ha honom.
Vi älskar honom.
Vi avgudar honom.
Han är vårt barn.
Varför?
Varför?
Varför?
Jag älskar honom.
Han är min bästaste onge.
Varje gång han är på dagis, längtar jag tills det är dags att hämta honom.
Varje gång jag är utan honom saknar jag honom.
Jag "tar" sällan egentid.
Min favorit-tid är med mina barn.
Det är där jag hör hemma.
När vi haft en tuff dag och han sovit två timmar på kvällen, längtar jag tills det ska bli morgon och han vaknar igen.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Hur ska jag leva resten av livet utan honom?
Hur ska jag det?
Han är ju min älskade underbara onge.
Jag älskar ju honom.

Tekla och Dora

Dom har nåt speciellt, Tekla och Dora...
Hon har aldrig suttit still så länge i soffan.
Och hon har ALDRIG haft på sig ett täcke i mer än 3 sekunder.
Tekla och Dora - det är kärlek.


För övrigt är hon helvild nu, klättrar upp på bord, stolar, hyllor, ja allt som går att klättra på.
Hon springer, hoppar, snurrar och backar.
Och slår sig precis hela tiden - blåmärken och bulor är hennes grej.
13,4 kg väger bönan just nu, och i ärlighetens namn är vissa plagg i strl 92 lite tight. Hon är en riktig gobit.
Nya ord och namn lär hon sig nästan varje dag.
Idag tjatar hon om "Aaaannnna"!
Och jag förstår henne, jag gillar oxå Anna❤
Problemet är att Anna måste liksom jobba emellanåt, och det gillar inte Tekla, för hon vill stå i fönstret och vinka på Anna hela dagarna! (Anna jobbar mittemot vårt hus)
Förutom bulor, blåmärken och sex stycken just nu växande tänder är tjejen nöjd och glad!
Mycket bus med kusinen blir det!



Stor tjej sitter på egen stor stol på gamlamorfars kalas.


En liten picasso månne?


Och som vanligt en pajas, med nåt på huvudet.


Kram från Tekla

Igår...

Dagen igår präglades av så mycket kärlek och omtanke, av familj och vänner.

Vi får så fin hjälp, med vad för er kanske inte är så stora saker, men för oss lyfts det flera ton från våra så tunga axlar.

Det fixades med släp, soptipp och telefonkontakter vi inte orkar hantera själv.

Vänner kom och hämtade och huserar saker som inte vi får plats med i vårt kommande nya hem.

Tekla åkte till kusinen, för övernattning och massa bus.

Goa vänner hämtade upp oss, och kvällen spenderades på en italiensk restaurang i Lund.

Jag orkade mycket igår...
Orkade ta emot människor och deras kärlek.
Jag orkade stå emot det svarta en stund, för att ta emot det ljusa.

Idag orkar jag ingenting.
Så är det...
Så får det vara nu...
Ner, ner, ner, upp, ner, ner, ner...

Mina tankar gör för ont för att skrivas ner i ord just nu...
Varje dag är mitt huvud och mitt hjärta på spåret, måndagen den 24 september.

Men jag checkar in här, visar att jag andas...
Och tackar för all omtanke ni ger.

Kram Sophie