Tekla, mitt hjärta...

Tekla - anledningen till att mitt hjärta fortfarande slår.
Varje hjärtslag för dig just nu, lillasyster!














Mamma älskar dig, min underbara tösabit!!

Svävande rislykta...

Idag var vädret perfekt för att skicka iväg en liten ljus-hälsning till vår älskade Tristan.









Mamma, Pappa och Tekla saknar dig och längtar efter dig.
Du är mammas bästaste onge!

Flytta?

Ja, innan snacket och spekulationerna drar igång riktigt ordentligt, så ska jag berätta!
Ja, det är huset vi hyr som nu ligger ute till försäljning.
Så ja, vi ska flytta.
Detta var inte det vi ville just nu.
Vi är inte alls redo för det just nu.
Vi orkar inte med en flytt just nu.
Det tillför en massa problem, stress och press, som vi inte lyckats lösa än.
Och fler detaljer kring det är inte för allmänheten.
Vi ska såklart stanna i byn ändå - det enda positiva, som kom ur denna skiten.
Jag lämnar aldrig Billeberga, nu när mitt älskade barn ligger här...

Mat - Livsnödvändigt behov!

Vi får så mycket stöd och kärlek i alla olika former.

Vi uppskattar och behöver allt det där, det vet ni❤

Vi är så tacksamma för alla medmänniskors värme för oss.

Det finns något jag alltid älskat att göra - laga mat.

Speciellt med Tristan.

Han brukade hjälpa till med maten, nästan varje dag. 

Dela grönsaker, ta av foliet på buljongtärningen, provsmaka kryddor och krydda, dela korven och duka bland annat.

Vi bakade ju också ofta, som många vet.

Gärna Tristans favoriter - cupcakes, i alla möjliga glada och härliga färger.

Fast han åt helst bara frostingen.

Allt det där har jag tappat totalt nu.

Även aptiten.

Hatar att laga mat, det ger mig extrem ångest.

Inte så konstigt förstås.

Men att äta är ju ett livsviktigt behov, för att orka något alls.

Och just nu är det andra som ser till att vi får mat i oss och äter för det mesta.

Vi äter oftast med närmaste familjen och vännerna.

Men, så är vi också bortskämda med att vara vän med världens bästa kock, Björn.

Lite då och då - oftast när vi behöver det som mest, utan att han vet det, står det matlådor på verandan som han varit och lämnat.

Björn är helt fenomenal på att laga mat, speciellt det vi gillar bäst - husmanskost!

Vi älskar hans mat.

För två månader sen öppnade Björn en lunchrestaurang Papa Bears, på Berga i Helsingborg.

Om ni har vägarna förbi och magen kurrar, tycker jag att ni ska välja det alternativet, istället för mcdonalds eller nåt annat skräp.

På hemsidan kan ni läsa menyn, ett par veckor framöver.

Tack Björn, för all god mat du servar oss med. Du är fantastisk!

Kolla in Papa Bears hemsida och planera in ett lunchbesök hos vår favoritkock! http://papabears.se/

Jag andas...

Jag andas.
Henrik och Tekla andas med mig.
Min familj bär mig.
Våra vänner bär oss.
Ni som läser och kommenterar, skickar mail, sms, brev, ljus och andra gåvor av kärlek värmer oss.
Fyller på vårt syre.
Vi andas.
Men världen är svart.
Tillvaron är ångestfylld och "svår-andad"!
Energinivån är nere på det lägsta.
Att vara utanför hemmet är otroligt energikrävande.
Vi samlar oss och förbereder oss väl, innan vi tar oss ut nånstans.

Därför...
all kärlek är välkommen - hälsa gärna på oss, krama oss...men vi kan inte bearbeta, berätta eller gråta med alla vi möter...
Ett hej eller kanske en kram räcker mer än väl nu.
Det är ungefär vad vi orkar just nu...
Och jag läser alla era ord, men det tar mycket energi och tid att svara på allt, det är inte som jag struntar i er.
Jag uppskattar all kärlek och värme.
Tar den till mig och använder den som kraft och styrka!

Kram från en just nu mycket svart Sophie

Igår

Igår var det mycket svårt att vara människa.
Att tvingas att andas.
Jag har ett stort hål inuti i mig.
Som bränner och värker, sliter och trasar sönder mig.
Jag har så ont.
Jag har så ont.
Jag har så ont.
Så är det varje dag, men igår fick jag en fruktansvärd panikångest.
Panik och smärta över så mycket jag tvingas bära i mitt bagage, på mina axlar, och i mitt trasiga hjärta.
Jag är så rädd för framtiden.
Rädd för att vara utan min Tristan.
Rädd för att inte kunna vara mamma till Tekla, när min första älskling är borta.
Vill inte att det ska bli framtid.
Vill inte leva utan Tristan.
Vill inte.
Vill inte.
Vill åka och hämta honom nu.
Nu räcker det.

Utan honom

Vi fick åka hem utan honom.
Hem till vårt hem, utan Tristan.
Han blev kvar i Lund.
Död.
Jag var tvungen att åka hem, utan mitt barn.
Hem, till hans tomma rum.
Fick inte stoppa honom i säng.
Ta på honom täcket, läsa sagan och säga godnatt.
Fick inte höra honom säga "Aj lab jo"
Mitt lilla barn följde inte med oss hem.
Jag var tvungen att lämna honom där...

Hans sista blick...

Hans blick, för evigt fastlimmad på min näthinna.
Hans sista blick.
Hans sista ögonblick.
Innan tåget körde på honom.
Mitt barn.
Min älskade onge.
Min Tristan.
Ingen film.
Verklighet.
Hans trasiga mössa.
Skor och vantar som flugit av honom.
Hans små fötter, med smutsiga strumpor.
Blå läppar.
Brandkår, Polis, Ambulans.
Ingen film.
Verklighet.
Det hände.
Tåget körde på honom.
Framför ögonen på mig.
Han dog.
Min Tristan dog.
Jag dog också den måndagen.
Jag dog med Tristan.
Levande död är jag.

Jag och min Emma

Vi har något speciellt.
Jag och min Emma.
Vi håller varandra i handen alltid.
Varenda dag, varje minut håller jag hennes hand i mina tankar.
Vi delar något brutalt.
Förlusten av våra barn.
Vi har båda sett våra barn dö.
Inte alls på samma sätt.
Men vi vet.
Vi har båda begravt våra barn.
Vi tvingas båda att leva vidare.

Vi lärde känna varandra av "slump", långt innan allt det hemska började hända.
Idag tror vi båda att det fanns en annan mening med att vi skulle hitta varandra.

Emma är en av de klokaste och finaste människor jag känner.
Hon är en underbar, hängiven och engagerad mamma.
Fantastisk med barn. (Tristan blev kär vid första ögonkast)
Jag är så stolt och hedrad över att få vara hennes vän.
Vi håller varandra i handen och fyller på varandras syre.

När Emmas dotter Tilda dog den 28 februari, var det som ett stort betongblock föll över mig.
Hennes smärta, ångest, ilska och saknad kändes i hela min kropp.
Jag hade så ont med henne.
Jag har fortfarande det.
Förstod/förstår inte hur livet kunde vara så grymt.
Inte visste jag då, att jag ett halvår senare också skulle se mitt barn dö.

Våra historier är helt olika.
Tildas är Tildas.
Tristans är Tristans.
Emmas är Emmas.
Och min är min.

Och även om allt är olika, så är så mycket lika.
Sorgen.
Sorgarbete.
Ångest.
Smärta.
Saknad.

Ni kan läsa om Emma och Tilda här: http://adbro.blogg.se/

Min modiga vän och hennes man har även gjort en intervju för aftonbladet, den kan ni läsa här:http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article16000734.ab

Om man har en slant över och känner att man skulle vilja hjälpa till på nåt sätt, kan man skänka en slant i Tildas namn.
Kanske kan detta hjälpa en annan familj, att slippa gå igenom samma brutala förlust. Det kan man göra här:http://www.lillabarnet.se/

Emma, tack för att du är just du!
För att du finns i mitt liv.
Jag beundrar dig.
Vi håller handen för alltid.

2012

2012.
Året som för alltid kommer vara det värsta i mitt liv.
2012.
Siffror som jag aldrig kommer att glömma.
2012.
Året då mitt barn dog.
2012.
Året då Henriks pappa dog.
2012.
Året då min älskade väns barn dog.
2012.
Har tagit mycket ifrån oss.

Jag önskar inget gott slut på året, för det finns inte.
Och jag önskar inget gott nytt år.
För hur ska det någonsin bli gott, när mitt barn fattas?

Gud, nu ska du lyssna...

Gud, jag har ju inte varit så god vän med dig på sistone...
Jag känner det som att du övergav mig.
Du räddade inte mitt barn.
Jag bad på mina knän framför ditt hus.
Men Tristan lämnade oss.
Du tog honom ifrån mig.
Jag har inte förlåtit mig.
Jag har inte förlåtit dig.
Ändå så pratar jag med dig varje dag, även om jag är lite arg ibland.
Jag ber dig att hjälpa mig att vara stark.
Jag ber dig att hjälpa mig att vara en mamma åt Tekla.
Jag ber dig att hjälpa mig att överleva.
Och det gör du ju, på något sätt.
För jag andas ju fortfarande.

Nu ber jag dig att strunta i mig en stund.
Jag ber dig istället att vaka över Milo.
Göra honom stark och kry igen.
Håll min älskade Emma i din famn.
Låt henne slippa panik och ångest, som alla minnen framkallar.
Håll din hand över Milo.
Va hos Emma och André.

Emma, min älskade vän - jag håller din hand alltid!
Emmas blogg

Bäddat med kärlek och tårar...

Har bäddat rent i Teklas säng idag.
Någonting fick mig att välja Tristans favorit-sängkläder, som han hade när han var liten och sov i spjälsäng.
Tekla har aldrig haft dom i sin säng tidigare.
De låg längst in och längst ner i högen, i garderoben.
Doftade fortfarande nytvättat.
Vet inte hur jag fick syn på dom, men min hand fick fatt i dom.
Tårarna började rinna längs kinderna och magen knöt ihop sig direkt.
Såna saker gör så ont att upptäcka.
Hela huset är fullt av det.
Ändå kände jag att jag ville bädda med dom.
Fastän det gör så ont.
Så jag bäddade med kärlek och tårar.


Hoppas att lillan kan sova lika gott i dom som hennes storebror gjort, när han var liten.
Önskar att hon kan känna sig omsluten av honom.