2012

2012.
Året som för alltid kommer vara det värsta i mitt liv.
2012.
Siffror som jag aldrig kommer att glömma.
2012.
Året då mitt barn dog.
2012.
Året då Henriks pappa dog.
2012.
Året då min älskade väns barn dog.
2012.
Har tagit mycket ifrån oss.

Jag önskar inget gott slut på året, för det finns inte.
Och jag önskar inget gott nytt år.
För hur ska det någonsin bli gott, när mitt barn fattas?

Gud, nu ska du lyssna...

Gud, jag har ju inte varit så god vän med dig på sistone...
Jag känner det som att du övergav mig.
Du räddade inte mitt barn.
Jag bad på mina knän framför ditt hus.
Men Tristan lämnade oss.
Du tog honom ifrån mig.
Jag har inte förlåtit mig.
Jag har inte förlåtit dig.
Ändå så pratar jag med dig varje dag, även om jag är lite arg ibland.
Jag ber dig att hjälpa mig att vara stark.
Jag ber dig att hjälpa mig att vara en mamma åt Tekla.
Jag ber dig att hjälpa mig att överleva.
Och det gör du ju, på något sätt.
För jag andas ju fortfarande.

Nu ber jag dig att strunta i mig en stund.
Jag ber dig istället att vaka över Milo.
Göra honom stark och kry igen.
Håll min älskade Emma i din famn.
Låt henne slippa panik och ångest, som alla minnen framkallar.
Håll din hand över Milo.
Va hos Emma och André.

Emma, min älskade vän - jag håller din hand alltid!
Emmas blogg

Bäddat med kärlek och tårar...

Har bäddat rent i Teklas säng idag.
Någonting fick mig att välja Tristans favorit-sängkläder, som han hade när han var liten och sov i spjälsäng.
Tekla har aldrig haft dom i sin säng tidigare.
De låg längst in och längst ner i högen, i garderoben.
Doftade fortfarande nytvättat.
Vet inte hur jag fick syn på dom, men min hand fick fatt i dom.
Tårarna började rinna längs kinderna och magen knöt ihop sig direkt.
Såna saker gör så ont att upptäcka.
Hela huset är fullt av det.
Ändå kände jag att jag ville bädda med dom.
Fastän det gör så ont.
Så jag bäddade med kärlek och tårar.


Hoppas att lillan kan sova lika gott i dom som hennes storebror gjort, när han var liten.
Önskar att hon kan känna sig omsluten av honom.

Min Jul

Ångest, brutal ångest.

Att behöva fira jul utan sitt älskade barn, som pratat och tjatat om julen sen tidigt i somras.

Att minnas allt han redan berättat att han önskade sig i julklapp.

Att behöva åka ner till kyrkogården, för att ställa hans tomte.

Ångest.
Hjärtskärande.
Kvävande.

Ja, jag är kvar.
Andas fortfarande.
Simmar.
Håller mig ovanför ytan.
Tack vare Tekla.
Tack vare Henrik.
Tack vare vår underbara familj.
Tack vare sobril, medmänsklig kärlek och omtanke.

Andas.
Ser ut på ett sätt på utsidan, men är söndersliten och trasig på insidan.

Saknar så att jag kräks.
Saknar så att jag kvävs.

Teklas Jul

Vi kan konstatera att Tekla gillar julen.
Hon älskar:
* Julgranen med tillbehör, såsom ljus, kulor och pärlband. Hon har även lite egna ideér kring pynt till granen.





* Hon älskar julmaten, såklart är gröten en favorit. Fyra portioner slank det ner på julafton. Också har hon upptäckt att hon gillar pepparkakor. Hon vet vilket skåp dessa finns i och ställer sig vid det, pekar och skriker "kakoooor". Vid kvällsmaten idag puttade hon bort tallriken och skrek "kakooor"! Kanske har vi fått ett litet kak-problem!?

* Hon älskar julklappar.


Tomten? Hm...not so much! Men hon vågade i alla fall hämta paketen själv, även om hon höll ett lagom avstånd.

Men det är klart, tomten såg ju lite farlig ut med solbrillor inomhus.

Tekla och hennes fine kusin hade en härlig julafton, med allt en julafton ska innehålla för ett barn.
Vi andra hjälptes åt att andas oss igenom den.

Tekla fick bland annat en stereo i julklapp. Hon är ju tokig i att dansa och älskar musik.

Hon fick en Dora-docka, som får välling varje morgon.


Hon fick en tokig peruk, som hon gärna spexar runt i.


Hon fick en potta, och den har hon varit duktig och kissat på/i flera gånger redan.
Hon fick en Dora-filt som hon virar in sig själv i och går runt med och skrattar lyckligt.

Hon älskade alla julklappar hon fick och skickar sitt största tack till alla! Hon leker med allt, helst överallt hela tiden!

Bloggar vidare...

Vad vore jag, utan min blogg?
Den ger, så mycket mer än den tar!
Ni ger så mycket tillbaka till mig.
Tack för all er kärlek, tack!

Jag bloggar vidare...
På mina villkor givetvis.
När jag vill.
Hur jag vill.
Varför jag vill.

Kommentarer som upprör mig publiceras inte.
Mail som upprör mig svaras inte på.
Delete!

Tänk efter...
Sätt dig ner och verkligen tänk efter, vad jag bär i mitt bagage.
I mitt minne.
I mitt hjärta.
På min näthinna.

Jag begär inte att människor ska förstå.
För det vi lever i är oförståbart.
Obegripligt.
Ofattbart.
Overkligt.

Det jag begär dock är respekt och hänsyn.

Jag tror inte heller att någon egentligen menar något illa.
Men vi har inte alla uppfostrats på samma vis.
Somliga har inte uppfostrats alls.
Somliga besitter inte känslan, möjligheten att se utanför sig själv.
Somliga pratar först, tänker sen.

30 fantastiska kommentarer med kärlek.
1 kommentar/mail med annat, och allt raseras.
Jag välts omkull, när jag knappt var stående innan.

Ja, det är priset jag betalar, för min blogg.
Det är mitt val.
Jag har själv gjort det valet.
För jag behöver min blogg.

Allt jag önskar, tänk efter före...
Ibland är det bättre att bara vara tyst.

Jag ska inte, men en del av mig skulle vilja publicera några av mailen, så att ni förstod vad jag pratar om.
Men jag ska inte.
Jag raderar och glömmer.
Låter min energi gå till annat.

Än en gång till alla som ger kärlek, Tack!
Till er, som tittar till mig och håller koll på min andning, Tack!

Blogga eller inte?

Ibland (inte ofta) får jag mail eller kommentarer från människor som upprör mig.
Deras ord är okänsliga och klumpiga.
Saknar helt taktkänsla - fingertopp-känsla.
Gränsen mellan medkänsla och nyfikenhet är ibland hårfin.
Eller inte?
Borde inte vara.
Jag känner i alla fall skillnaden direkt.

Bloggen är min ventil.
Min terapi.
Er respons och kärlek fyller på mitt syre.
Ger mig ett andetag till.
Hjälper mig att ta ännu ett simtag.

Men börjar nu ställa frågan:
- Är det värt det?
- Klarar jag att fortsätta?

Jag delar med mig av mitt innersta.
Mitt barn dödades framför mina ögon.
Jag har begravt honom.
Min Tristan.
Lever inte längre.
Han äter inte frukost med mig längre.
Jag kan inte krama honom mer.
Jag kommer inte lära honom att läsa och räkna.
Han kommer aldrig få sitt första jobb, eller lägenhet.

Jag ska istället ta hand om hans grav.
Plocka bort ruttna löv.
Se till att ljuset alltid är tänt.
Det är min verklighet nu.

Blogga eller inte?
Halva byn läser min blogg...
Hur ska jag kunna skola in Tekla på dagis?
Hur ska jag kunna möta alla föräldrar?
Jag är livrädd.

Jo, vi får fantastiskt mycket kärlek och stöd...
Men ni vet...det finns alltid några!
Några som bara ser livet ur sin synvinkel...
Några som bara är nyfikna...

Vi uppskattar all kärlek, omtanke och medkänsla vi får.
Ni som ger det, värmer oss och lyfter oss.
Sluta inte!

Men alla mail och kommentarer med allt annat, bland annat frågor undanbedes!
Ha lite respekt, tack!

Funderar vidare på det här med bloggen ett tag till...

Vi försöker...

Vi kämpar.
Ingenting är självklart.
Att planera fungerar inte, känslorna just här och nu som styr.
Men vi andas.
Vi biter ihop.
Vi kämpar.
Trots att granen köptes och flyttade in i torsdags, fick den ljus och kulor först idag.
Men här är inte en tomte framme, eller några julgardiner uppe.
Julkartongerna har stått i tvättstugan sen början av veckan.
Men det går bara inte.
Klarar inte att plocka ur hans tomtar.
Hans "fula" stearingrisar han fick förra julen av grannen (förlåt Ann-Christine, men dom är inte granna). Han fick välja vilken tomte han ville hemma hos dom, och då valde han två runda, röda stearingrisar.
Dom stod på hans bord hela julen och som han älskade dom.
Han ville inte packa ner dom, när julen var slut.
Men jag lovade att vi skulle ta fram dom nästa jul igen.
Nu är det nästa jul.
Och han är inte här.
Jag borde såklart ta fram grisarna ändå.
Men har inte kunnat förmå mig.
Kanske imorgon.
Eller övermorgon.
Kanske kommer det fram nån tomte också, kanske inte.
Det spelar liksom ingen roll i år.

Vi kämpar för Tekla, och hon har fått sin gran.
Hon älskar den.
Det är mer än tillräckligt för henne i år.
Vi kräver inte mer av oss själva just nu.





Vi tackar för alla former av julhälsningar.
Dom värmer.
Vi önskar förstås detsamma till er, - en fridfull jul.

(Men jag ska inte ljuga, låtsas eller förneka. Ni vet ju att ni får sanningen av mig. Någon fridfull jul får vi inte, det är vi medvetna om. Men vi ska andas, vara omgivna av vår kärleksfulla familj, vi ska dela ut klappar till barnen och äta gröt. Tekla ska få sin jul som 1-åring)

Kram från en trasig mamma

Tristans första "modalj"

Hittade av en slump Tristans första medalj, eller "modalj", som han så stolt sa.


Förskoleloppet våren 2011, Maria Parks Förskola.
Till min stora förvåningen hade han hajjat grejjen direkt och kutat på som en tok, kom in andra i mål. Inte de viktiga, det viktiga var att han sprang rundan, från början till slut, utan att hitta egna vägar.
Han sprang fort i sina nya springskor. Han berättade för alla på bussen hem och visade stolt sin "modalj".
Den satt kvar om halsen när pappa kom hem från jobb.
Jisses så stolt han var. (jag också)
Han hade den på sig ända tills de va läggdags.

Nu håller jag den i min hand och gråter.
Det blir inga fler "modaljer"...
Jag fylls än en gång med känslan;
- Hur fan ska jag klara att fortsätta att andas utan honom?

Ni gillar...

Jag vet ju att ni gillar att få en glimt av Tekla då och då.
Se hur hon har det.
Hon har det bra, hon växer och utvecklas i en rasande fart.
Hon spexar och pratar oavbrutet.
Hon lär sig nya ord hela tiden, det senaste är "krokodil".
Dora (på tv) har äntligen fått en utmanare, nämligen Diego (Doras kusin).
Tekla gå runt och sjunger "Go Giegoooo" hela dagarna.
Hon leker fortfarande mycket i sitt kök, lagar mat och matar sina dockor, gosedjur och plastdjur.
Hon älskar emilskinka, blåbär och spaghetti och köttfärssås.
Hon ger dig klara besked om du frågar henne nåt, antingen ett "eeeeh jaaaaaa" eller ett starkt "näää"!
Snö? Inget för Tekla!
Hon vill helst vara inomhus.

Mer skit...

Nä, jag kan inte vara poetisk och komma på någon fin synonom till skit.
Skit är skit, och det är det ordet vi använder idag.

Ibland kan ångesten få utlopp i form av gråt, irritation, ilska, pantflask-kastning i garaget eller snö-skottning.
Men ibland sitter ångesten fast i magen, bröstet och svalget.
Den vägrar att flytta på sig, trots sobril och medmänsklig kärlek.
Då är tillvaron på gränsen till outhärdig.
Då saknar jag mitt lilla barn så vansinnigt panikartat och desperat, att jag knappt får luft.

Att någon tömmer mer skit på skitberget, eller tömmer mer skit på skitbotten, hjälper naturligtvis inte en familj i sorg. Särskilt inte såhär innan jul.
TACK!
Och vet du vad?
Karma's a bitch!!

Jag är svart.

Nej, förresten inte ens svart.
Jag är färglös.
För att citera en av de största poetiska musikgenier Jocke Berg.
"Och färglös som en tår, blir jag, utan dina andetag"
Färglös.
Hopplös.
Meningslös.
Är jag utan dig.
Under ytan.
Trampar vatten.
Kippar efter luft.
Jag faller.