Ännu en dag...

Jag vaknar upp varje morgon med ett stort hål i mage och bröst.
Ännu en dag har gått utan min älskade Tristan.
Ännu en dag startar utan honom.
Det gör så fysiskt ont i kroppen, att det inte går att svälja. En brännande svallvåg går igenom hela kroppen, från tår ut i varenda fingerspets.
Andetagen räcker inte till.

Dagarna kommer och går, utan honom.
Det skär i mig.
Det trasar sönder mig.

Jag försöker desperat att ändra på verkligenheten, men stångar mig blodig.
Kommer till samma insikt till slut...
Vår älskade onge är inte här längre.
Bara i våra hjärtan.
Hur ska jag nånsin nöja mig med det?

Älskade underbara onge

Detta är svårt att skriva.
Gör ont.
Men min älskade underbara onge måste få ett inlägg idag, just idag.
Jag är försiktig med ord.
Allt är inte tänkt färdigt.
Allt är inte redo, att skrivas ner.
Men dagen ska finnas i bloggen.

Tisdagen den 16 oktober 2012, en dag för evigt i vårt minne.
Dagen då vi överlämnade Tristan tillbaka i Guds famn.

Älskade, älskade underbara fantastiska bästaste onge, mamma och pappa älskar dig.
Vi ska leva varje dag till din ära, tills vi ses igen...


Tack till alla som gav av sin kärlek idag.
Vi är rörda.

All kärlek

Vi läser alla ord, som på ett eller annat sätt sänds till oss.
Vi är rörda, av all kärlek vi får.
Vi önskar att det fanns energi och ork att svara på alla sms, mail och brev.
Men...
Just nu går all energi åt till att andas och ta hand om Tekla.

Men vi vet att ni finns, och det värmer oss...

Overkligt...

Ett Ögonblick

På ett ögonblick,
ett par sekunder förändrades våra liv.
Ett ögonblick och livet gick från ljust till mörkt.
Från varmt till kallt.

Nyss var du här,
vi skrattade och var lyckliga.
Vi sjöng och dansade,
lekte och busade.
Vi var glada och älskade livet.

Nyss var du här,
nu är du borta.

Ett ögonblick och vi skrattar inte mer.
Vi älskar inte livet längre...

Varje...

Du fattas...
Varje andetag jag tar...
Varje hjärtslag som slår...
Varje steg jag går...
Saknas du...

Du fattas mig, varje sekund.
Det gör så obeskrivligt ont, att jag knappt orkar finnas...

Varje andetag jag tar,
Varje hjärtslag som slår,
Varje steg jag tar,
är för Tekla...

Tekla är anledningen, till nästa andetag...
Och nästa...
Och nästa...

Tristans blogg...

För er som inte vet, så hade ju Tristan nästan en helt egen blogg, innan lillasyster dök upp.
Den hittar ni här, ifall ni vill läsa lite om världens underbaraste onge...
Det gör alldeles för ont för mig att göra det just nu. Men jag är glad att den finns för framtiden...

http://med-tristan-i-handen.blogspot.se

Ont ont ont

Har så inihelvetesjävlaskit ont...
Jag har så pissskithelvetes ont...

Det gör bara så jävla ont hela tiden...

Jag saknar dig
Du fattas mig
Jag längtar efter dig

Min älskade underbara onge, hur ska jag kunna leva utan dig i min hand?

Jag ska...

skriva...
berätta...
bearbeta...
tjata...
återuppleva...
minnas...
hylla...
den dagen, då jag kan skriva hans namn, utan att hjärtat slits ur min kropp...
då ska jag...

Jag vill...

gå till dagis, öppna grinden, sätta mig på huk och fånga min underbara onge i min famn, när han kommer springandes emot mig...

Inte borta...

jag vill se
höra
känna

för mig är han inte borta
men ändå inte här.
folk pratar om änglar och himlen.
jag förstår inte vad dom pratar om.
mitt barn är inte borta.
men ändå är han inte här.

varför är det tyst i väggen, där det alltid hörs små armbågar och knän, som slår emot?

hur ska jag nånsin förstå?
hur?

Brutalt

Brutal ångest
Brutal smärta
Brutalt
Brutalt
Brutalt
Måste fortsätta andas för Tekla
För Tekla
Tekla
Tekla
Tekla