söndag 16 oktober 2016

Som ett slag i magen...

Så,
Idag för fyra år sedan släppte jag taget om den fysiska delen, som fanns kvar av mitt barn.
Vi begravde Tristan.
Hans lilla kropp i en kista.
Ner i jorden.
Aldrig mer klappa hans fina hår.
Aldrig mer titta in i hans nyfikna, bruna ögon.
Aldrig mer ha honom sittandes i mitt knä.
Aldrig mer känna hans mjuka hand i min.
Aldrig mer höra honom ropa "mamma".
Aldrig mer.
Aldrigheten.

Jag har precis lika ont idag, som för fyra år sedan.
Möjligtvis ännu mer.
Då var sorgen ny.
Inlindad i chock och mediciner.
Famnar att falla i överallt.

Nu har jag lärt mig om saknad på riktigt.
Chocken har släppt.
Jag har förstått min nya verklighet.
Ingen medicin som skyddar som bomull.
Och famnarna blir färre med tiden.

Idag är det den 16 oktober, för alltid den dagen, då jag släppte taget om hans kropp.
För alltid den dagen då jag lämnade honom åter i Guds famn.

Och som ett slag i magen, och med en jävligt taskig timing, och ganska respektlöst sätt beslutade någon att åter lägga upp ett gammalt reportage från 2015 på facebook idag.
Jo, dom har rättigheter, äger reportaget och kan göra som dom vill.
Men man skulle ju kunna tänka sig att kanske skicka ett litet mail med en förvarning om att det skulle ske.
Så kanske man skulle kunnat undvika att få den jävla sparken i magen, bara sådär!

Nåja, nu ska jag försöka sova, innan ångesten blir för stark, och vinner helt över denna nattens sömn.

Vet ni, aldrigheten är riktigt jävla jävlig.




1 kommentar: