03.14

Är klockan.
Det har börjat ljusna ute igen.
Jag är fortfarande vaken.
Ligger i sängen och kämpar för att somna.
Totalt omöjligt.
Tankarna spelar mig spratt efter spratt.
Huller om buller i huvudet.
Upp och ner.
Hit och dit.
Mörkret därinne tar över.
Ingen kraft att kämpa emot med.

I surrender...
Låter det mörka finnas där.
Finns ingenting jag kan göra, för att övervinna det ändå.

Verklighet är verklighet.
Kan aldrig bli något annat.

Tänk på något fint, så somnar du lugnt, med fina drömmar.
Titta på film.
Distrahera tankarna.

Nej, fungerar inte.
Vaken.
Vaken.
Vaken i kaos.

Frustrerad.
Trött.
Ångest.

Just nu vill jag bara sova.
Låt mig somna.
Vill inte vara vaken.
Vill inte vara vaken, ensam i detta tanke-kaos.

Jag skulle kunna bli en sån där galen person nu, som går ut och klipper gräsmattan, eller putsar fönsterna.
Rensar rabatten.
Tömmer diskmaskin och fyller tvättmaskin.

Men då skulle jag ju väcka alla andra.
Och dom behöver ju förstås också sova.

Nej, bara att inse att jag är dömd till att ligga här, ensam i min vakenhet och försöka ignorera surret i huvudet.

Tyst.
Tyst, sa jag.
Låt mig somna nu...