En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

tisdag 9 juli 2013

Mitt monster.

Ångesten är ett stort svart monster inuti i mig som växer och växer mer för varje dag.
Ett slemmigt, äckligt monster, vars klor river i varenda liten cell i mig.
Som bränner som eld och skär som knivar.
Monstret hugger sönder mig inifrån.
Hindrar mig från att andas.
Kvävs jag?
Slutar mitt trasiga hjärta snart att slå?
Det kan inte bara fortsätta att slå i all denna smärtan.
Monstret är starkare än hjärtat.

"Han lirkar sig ur min hand.
Han springer.
Stannar, vänder sig om.
Han tittar på mig.
Min 3,5-åriga älskade onge.
I samma sekund kör tåget på honom.
"Klonk" låter det.
Han flyger iväg.
Tåget stannar inte.
Jag ser först inte vart han landar.
Jag hittar hans mössa.
Söndertrasad.
Panik.
Känns som min kropp brinner.
Jag skriker.
Jag hittar honom en bit bort.
Död.
Mitt barn."

Idag har jag hållt den mössan i min hand.
Min skakiga hand.
Jag minns exakt vad som for igenom mitt huvud, när jag hittade den så söndertrasad.
"Är han sönder?"

Nej, han var inte sönder.
Ett litet hål i pannan, där han träffades av tåget.
Näsblod.
Blå läppar.
Andades inte.
Död.
Inte trasig, men död.

Hur fan ska jag fortsätta att leva med det?


18 kommentarer:

  1. Att förlora sitt barn måste vara det absolut värsta som kan hända en person. Men att förlora på det sätt som du gjort och ha dessa hemska minnesbilder att leva med, det måste vara en miljon gånger värre. Jag får andnöd när jag läser det du skrivit. Det går inte att fatta att du bär på de här scenerna varje dag. Jag önskar att åtminstone ångesten en dag vill släppa sitt grymma grepp om dig. Å Gud vad jag önskar jag kunde trolla, ändra på allt. Livet är nästan äckligt skört. Hur kan allt slås i spillror såhär och varför?? <3<3<3 många varma kramar

    SvaraRadera
  2. Ingen kan förstå hur du mår, vi kan aldrig känna den smärtan och ångesten du bär på och vi kan aldrig någonsin inse vad du har på näthinnan. Jag trodde inte livet kunde vara så här jävligt. Den 24 september förändrades våra liv också, jag ser livet med andra ögon, känner så mycket smärta för er skull, inser att allt kan förändras på en sekund och för resten av mitt liv har jag en vän vid min sida som har förlorat sitt barn.

    Jag önskar så innerligt att jag hade haft större kapacitet att hjälpa, att veta vad de rätta orden är, hur stöttar jag på ett psykologiskt rätt sätt och hur jag skulle kunna få er att må bättre. Det är så fel, så fel att det blev så här. Jag förstår fortfarande ingenting...
    love you

    SvaraRadera
  3. Carina Kronqvist10 juli 2013 kl. 10:32

    Jag önskar att jag, om så blott för en dag ,kunde lyfta detta tunga ok från dina axlar.
    Bara så att du kunde andas lättare. Men allt jag kan göra är att skriva några ord till dej här då och då. Ord känns fattiga men du ska veta att du ofta är i mina tankar.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Vilka fruktansvärda bilder du är tvungen att leva med! Kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att förlora en av sina skatter. Tårarna rinner för er skull, för din skatt Tristan. Så fruktansvärt orättvist! Önskar av hela mitt hjärta att du kan få må lite bättre även om livet är förändrat för alltid. Även om vi inte känner varandra så tänker jag ofta på er och på Tristan. Stor kram från en mamma // Karin

    SvaraRadera
  5. Rakt in i hjärtat Sophie. Kan knappt andas när jag försöker tänka mig hur Du mår. Ofattbart, svart mörker.
    Fy fan.
    Ni är i mitt hjärta varje minut.
    Varma kramar till Dig❤❤

    SvaraRadera
  6. Du är i mina tankar varje dag, trots att vi inte känner varandra. Jag önskar att detta fruktansvärda aldrig hade hänt dig och din familj. Det skär i hjärtat att läsa om din svåra ångest och ditt mörker! Styrkekramar <3 JEN

    SvaraRadera
  7. Ja...hur fan ska man kunna leva med det!!!!!?????
    På något sätt så går det,.....men ALDRIG,ALDRIG,ALDRIG optimalt!!!
    Försök att orka, kramar!

    SvaraRadera
  8. Sophie <3
    All min kärlek till dig!
    Jag önskar att jag kunde hjälpa dig att bära ditt mörker.

    Du finns i mina tankar. Varje dag.

    SvaraRadera
  9. All kärlek och all min styrka till Er. Jag önskar så att detta förfärliga aldrig hänt. Ingen skall behöva leva med denna smärtan, så orättvist ! Ständigt i mina tankar <3 Kram Charlotta

    SvaraRadera
  10. Jag hittar inga ord, trodde knappt att livet kunde vara så här grymt och orättvist. Det gör så ont att läsa om dina hemska minnesbilder och din fruktansvärda ångest. Om det ändå fanns ett sätt att hjälpa dig..Du och din familj är i mina tankar varje dag. Kramar Caroline W

    SvaraRadera
  11. Åkte nyss hem från mitt arbete där jag är en trevlig och social människa för jag spelar mitt skådespel. Måste ju för man får inte vara sjukskriven hur länge som helst. Det är ju ingen sjukdom att sörja och sakna sitt barn... Andras liv går vidare, inte mitt. I bilen hem rann tårarna och jag skrek rakt ut "hur ska jag kunna leva utan dig, mitt älskade barn"! Min dotter blev också påkörd av ett tåg. Varför fortsätter hjärtat slå? Saknaden äter upp mig. Jag såg inte olyckan men ändå spelas allting upp på min näthinna. Du såg Sophie! Det är så omänskligt smärtsamt att jag förstår inte varför människan är skapt på detta sätt? Hur kan kroppen fortsätta överleva när smärtan är så stor? I morgon ska jag återigen ta mig till mitt arbete och spela mitt spel, jag måste ju, men mitt liv tog slut när min älskade dotter dog. Varför fortsätter mitt hjärta att slå? Kan någon förklara hur det hänger ihop? Kram alla fina stöttande människor därute. Störst av allt är kärleken

    SvaraRadera
  12. Tårarna rinner för din och din familjs skull. Jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för att du skulle få må lite bättre, andas lite lättare, om så bara för en dag. Jag kan inte föreställa mig bilderna du tvingas leva med, ingen mamma borde behöva uppleva det du har upplevt. Jag tänker på er. //Malin i Småland.

    SvaraRadera
  13. Helt ofattbart!!Grymt !!!Sååå hemskt Grymt!!!Ont i hjärtat!!Gråt i hals!!Ont i magen å må illa!!!Men gud ...Ingen kan föreställa sig detta ni varit med om..!!!SVART!!!Styrka och..varma..kramar till dig ..Tänker på dig\er varje dag./christel

    SvaraRadera
  14. Åh Sophie...,
    Vilken smärta, ångest och förtvivlan du tvingas leva med. Orättvist och så fel. Du/ni finns i mina tankar ofta, ofta...
    Kram, Sara M

    SvaraRadera
  15. Tårarna rinner Sophie, jag kan knappt andas.. Det är så fruktansvärt att jag hittar inga ord...
    Jag hoppas det blir lite lättare att andas snart, och att en liten solstråle letar sig in i ångestens tjocka dimma.
    Jag lider också av ångest och panik ångest, och känner till hur dåligt man mår av det..Jag önskar både dig, Henrik och Tekla det allra bästaste.
    Kram Linda

    SvaraRadera
  16. En känsla av illamående tränger sig på, dina ord spelar upp en scen i mitt huvud, ont i hjärtat!
    Fruktansvärt, så jävla fel o fruktansvärt!!
    Lider så med er o önskar innerligt att du slapp ha dessa bilder på näthinnan, önskar så att er fina Tristan hade fått stanna kvar här!!
    Fina du, bär er i mitt hjärta o önskar att det fanns mer jag kunde göra!
    Kärlek o kramar <3 /Anna

    SvaraRadera
  17. Skriver och raderar. Börjar om, raderar.
    Nä jag finner inga ord.
    Kan bara skriva KRAMAR i massor, ni finns i mina tankar / Charlies mamma

    SvaraRadera
  18. Man blir så arg. Varför detta hemska öde? Något däruppe måste ha gått jävligt snett. Se till att ställa i ordning igen!

    SvaraRadera