• Medans vi städade, hämtade mina föräldrar och Erik, Tekla på dagis. Det var ju såklart spännande och roligt. Därefter har bus-kusinerna härjat med mormor och morfar, tills vi var klara. Tack för er, vad skulle vi gjort utan er? Vi älskar er.
• Åh, också har jag blivit bortskämd med en smarrig jordgubbspaj i form av ett hjärta och vaniljglass idag. Spontan hemleverans till dörren. Goaste Tina, du bakar gott, du får mig att le och du värmer mitt hjärta! Jag delade såklart med mig av den till de andra. Mycket populärt! Tack Tina!
• Vi har även skördat lite av Tristans jordgubbar idag. I år kommer där många. Han och jag planterade dom förra sommaren. Då kom det ungefär tio bär sammanlagt, men han var så stolt när han plockade dom.
Idag var jag stolt, när jag plockade dom.
Och Erik fick en påse med hem, han var också stolt.
Älskade Tristan - med oss i allt, varje sekund!
Förstår inte att du är borta.
• Dags att sova nu, ångesten sätter sina klor runt hjärtat. Kroppen känner det redan innan - inatt blir det mardrömmar, det har hjärnan redan bestämt! Det bestämde den, när jag nattade Tekla.
Flashbacks.
24 september.
Ska försöka avleda, men jag vet hur det slutar...
Jag tror Tristan vakar över dig extra mycket när ångesten och mardrömmarna kommer. När det släpper är det för att han i sömnen har smekt din kind och viskat tröstande ord i ditt öra. Du kommer inte ihåg det men känslan när ångesten släpper lite tror jag beror på att han varit hos dig och då orkar du ännu en dag<3 Kram Pia
SvaraRaderaIbland är det bara lättare att acceptera ångesten än att kämpa emot....andra får bära dig när du inte orkar. Jag ber för dig i natt. Kram EJm
SvaraRaderaSmärtsamt! Mina ögon fylls av tårar när jag läser dina sista meningar.. Varför var detta tvunget att hända? Varför skulle ni behöva brottas med denna hemska och brutala verklighet? Varför?!
SvaraRaderaJag tänker på er varje dag, gråter flera gånger i veckan för er skull. Ber för att Tristan ska vaka över dig Sophie, ge dig styrka att fortsätta och med små små trevande steg återfå någon form av vardag.
Sophie, du har kommit att betyda väldigt mycket för mig, fast jag inte känner dig, är det inte konstigt? Du, inte bara din verklighet, har etsat dig fast i mitt hjärta, min hjärna! Ditt sätt att skriva, din öppenhet, värmen som lyser genom alla ord - du verkar vara en genuint fin människa Sophie.
Varm kram
Mia