Jag vaknar upp varje morgon med ett stort hål i mage och bröst.
Ännu en dag har gått utan min älskade Tristan.
Ännu en dag startar utan honom.
Det gör så fysiskt ont i kroppen, att det inte går att svälja. En brännande svallvåg går igenom hela kroppen, från tår ut i varenda fingerspets.
Andetagen räcker inte till.
Dagarna kommer och går, utan honom.
Det skär i mig.
Det trasar sönder mig.
Jag försöker desperat att ändra på verkligenheten, men stångar mig blodig.
Kommer till samma insikt till slut...
Vår älskade onge är inte här längre.
Bara i våra hjärtan.
Hur ska jag nånsin nöja mig med det?